Min dotter Jessica!

Jessica är föd 1970 och  är min enda dotter. Synskadad! Jag var 17 år.  Jessica har vuxit upp i fosterhem eftersom myndigheterna tog henne ifrån mig per omgående utan en rimlig förklaring. Idag äter Jessica nervlugnande mediciner, hon mår inte bra och har inte gjort på många år. Sist jag pratade med henne var hon full. Hon är alkoholist sedan några år tillbaka. Vid tillfället myndigheterna tog henne så var inte hennes handikapp känt. Först 6 månader senare började man ana att något var fel. 

Idag är fostermodern död sedan 2012. Fosterfadern ska snart fylla 91 år. I dag 2021 är även han död sedan några år. 

Jag har haft lite kontakt med Jessica de senaste åren. Men det spårade snart ur. När fostermodern avled så ringde Jessica mig och ville att jag skulle överta efter hennes fostermor. Nu kunde jag få bli hennes mamma! Precis så sade hon. I dag bor Jessica ensam i Vingåker.  Hennes far bor i Trosa.

Av en händelse innan fostermodern avled fick jag kontakt med en kompis till Jessica. Jag fick veta en del som jag inte kände till. Jessicas barndomskamrat och jag mailade en del till varandra. Jag bifogar lite av mailkonversation. Det jag fick veta kände jag inte till när jag var på intervjun i vanvårdsutredningen. Tänk om jag bara vetat att dom slagit henne! Tänk om jag vetat att de pratade fult om mig till mitt barn. De ljög för henne! 

Lite ur mailkontakten med Jessicas barndomskamrat Kerstin A .

2011-10-02 \l 

Som person är Jessica den tjejen som INTE kan behålla några som helst hemligheter för sina "föräldrar". Jag kommer ihåg i tonåren hur jobbigt jag tyckte att det var, en del grejer var liksom - tjejgrejor - och skulle stanna mellan mej o Jessica.

Men oftast blev det "förhör" där hemma hos henne och hon sa till mej att hon mådde bäst i att berätta allt när dom frågade henne. Jessica fick ofta stryk som barn, det var något jag inte visste om då. Jag var "godkänd" av hennes farmor o farfar eftersom jag var den här lugna personen som varken rökte eller drack alkohol.

/Kerstin

Jessicas pappa hämtade oss på sjukhuset den dagen hon skulle få åka hem. Hon var så liten så hon hade dockkläder på sig när hon lämnade sjukhuset. Personalen hade gett henne namnet "kickan". Under den tiden som Jessica legat på sjukhuset hade hennes farfar och farmor inte sett Jessica, de hade inte brytt sig det minsta. Jessica och jag bodde ett tag på ett mödrahem i Gnesta, efter det var det meningen att hon och jag skulle bo själva. Jag fick en lägenhet i Mölnbo, allt var klart och Jessica skulle snart flytta hem till mig. Men så blev det inte. Istället för att Jessica flyttade in så ringde det en kväll på min dörr, utanför stod tre personer. Två från sociala och rektorn från  skolan jag varit på "Edesta".

De klargjorde för mig att Jessica inte skulle komma till mig. Jag kommer ihåg ett av skälen som de  hade. Det var att min lägenhet skulle vara för fuktig, den låg i markplan och att det kanske inte var så bra för Jessica som hade varit sjuk och legat i kuvös. 

Jag fick två val. Antingen hos Jessicas farmor och farfar eller att hon skulle in på något hem. Jag valde det jag trodde var det bästa.

Så det var vid den tidpunkten som farmor och farfar helt plötsligt dök upp och ville vara med. Jag flyttade till Trosa tillsammans med Jessicas pappa, vi hade en tvåa där. Vi jobbade tillsammans i Järna så vi reste varje dag dit med bil. På slutet samåkte vi med Jessicas farfar som också jobbade på Saab i Järna. Hemma var farmor med Jessica.

Farmor var duktig på att se till att jag inte fick någon insyn av Jessica. Jag fick aldrig hålla i henne, fick aldrig vara med och bestämma. Hon tog över allt. Och vad kunde jag göra? Jessicas farföräldrar hade blivit utsedda till Jessicas vårdnadshavare av de sociala. Jag var bara Jessicas mamma som blivit fråntagen alla rättigheter. 

Jag var med ett bra tag i bilden. Även efter att Jessicas pappa och jag  gått isär. Vi umgicks en längre tid.  Men avstånden blev större på alla de sätt. Jag flyttade till Stockholm, Jessicas farföräldrar såg till att kontakten mellan mig och Jessica blev mindre och att den upphörde helt. Jessicas pappa hade nog en del i det här också. Han var väl bitter att jag lämnat honom och att Jessica inte var den lilla docka som de tänkt sig.

Jessica finns med i Hudiksvalls tidning. Jag var hemma med henne hos min släkt, Jessicas pappa var med. Det var lite ovanligt så tidningen var där. Vi var fem generationer.

Det var Jessica, Jag, Min pappa, Min farmor och så då farmors mor. Det finns på bild, fotot taget utanför den gamla sjukstugan i Strömsbruk.

Så visst har jag haft med min dotter att göra, jag lämnade inte henne och bara stack. Så var det inte, jag blev fråntagen och  bortmanipulerad.  

Skitdålig sjukvård.  Slarv och respektlöshet !

Publicerad: 2007-05-03 12:19

I aftonbladet idag går att läsa att en liten flicka blivit blind och döv efter en läkarmiss. De upptäckte inte att flickan hade hjärnhinneinflammation.  

Jag är inte förvånad alls! Så har det väl alltid varit, dessa missar, slarv och nonchalans. Min dotter föddes två månader förtidigt. Den fösta missen de gjorde var att låta henne ligga kvar i livmodern i tre dygn fast fostervattnet gått. Den andra missen de gjorde var att ta upp henne ur kuvösen och bada henne, det var 20-30 grader kallt på utsidan, ändå hade de fönstret öppet. Självklart tog det bara någon timme så hade hon fått hjärnhinneinflammation,  hon blev b.la blind av skadorna.

Den första missen gjorde Södertälje sjukhus, den andra gjorde nu ett sjukhus som är nedlagt "samariten" Min dotter hamnade till slut på Sankt Görans sjukhus.. 

SKITDÅLIGT!

Vem bär ansvaret för skador som uppkommer på grund av sjukvårdspersonalens nonchalans, slarv och respektlöshet?

Hon fick aldrig något skadestånd. Det fanns ingen som var intresserade av att söka det till henne. Jag var beredd att offra mitt ena öga till henne. Man kunde göra operationer i USA. men det blev inget med det heller.  

1996 var vi och hälsade på Jessicas i hennes lägenhet. Två av hennes bröder var med. Vi var hårt bevakade av farfar och farmor. Jessica kom med känsliga frågor vid det tillfället. Jessicas farmor bevakade varje steg och varje ord! Dum som jag var så valde jag att inte säga sanningen. Jag trodde att det var det bästa! Nu förstår jag ju att farmor och farfar var rädda för att jag skulle säga sanningen. Då skulle det ju komma fram att de ljugit. Vad var de mer rädda för? 

Farfar och farmor till Jessica gjorde fel i sin egoism och rädsla att förlora henne. De skadade henne med att få henne att tro att hon var oönskad av mig.  

Jag vet nu att Jessica burit det som en sorg i sitt liv oavsett hur bra hon haft det hos sina fosterföräldrar. Hade jag vetat och förstått hur de gjort så hade hon inte blivit kvar där. Men nu är det gjort och går inte att göra ogjort.