Fosterhemmet hos farmor och farfar i Edsäter

 År 1963

Från ena helvetet in i det andra.  Det var inget man visste då, men det visade sig ju.

Från att ha varit oälskad, misshandlad, till besvär m.m. så kom man till nästa ställe som var ungefär likadant.  Oönskad och oälskad.  I detta hem var det fult att kramas,  allt var fult. Inget var bra som man gjorde, man var helt värdelös och det fick man veta också. Att jag var ett nödvändigt och påtvingat ont "jag skulle vara tacksam"

Var jag inte tacksam utan protesterade så blev det stryk med riset.  Blev man inte hotad med riset så blev man hotad av något annat. Min biologiska far var ett populärt sätt att hota mig med. Det fick effekten att jag försvann och gömde mig i några dagar. Han var så jävla otäck. 

Min biologiska far fanns 1 mil bort, bosatt med sin nya familj. Det var en person jag var väldigt rädd för. En riktig otäcking på alla sätt. Grov, burdus, elak, kaxig .m.m. Jag skydde honom som pesten och gör det fortfarande. Mitt ord stod mot hans vid ett tillfälle.  Jag förlorade och blev kallad som lögnare . Men det var ju inte första gången jag blev kallad för lögnare. Konsekvenserna av det jag avslöjat blev att jag fick flytta. 

Men ni ska inte tro att det blev snyggt och ärligt gjort. Jag skitades ner och ljögs ner till de sociala myndigheterna i Sundsvall.  De gjorde allt för att de skulle bli av med mig. De hade till och med försökt få in mig på en ungdomsvårdsskola. 

På nåder efter deras lögner om mig så  placerades jag på en skola för vanartade flickor.  En husmodersskola i stadsmissionens regi. Myndigheterna behövde inte ens betala för mig. Det fick stadsmissionen göra. 

Efter ca 14 dar kallades jag in på rektorns kontor.  Han hade haft mig under observation för han hade varit tveksam om han ville ta emot mig på skolan. Men efter dessa första dagarna på skolan så förstod han att det som fanns skrivet om mig inte var sant. 

Jag fick ut mina papper från myndigheterna när jag var 18 år . "Så ledsen jag blev" Jag rev dom i vrede sorg och smärta.  I dag ångrar jag mig att jag rev papperen. 

Jag tror min bästa tid i barn och ungdoms tiden var på Edesta. Det varade i 8 månader.

Jag ville aldrig åka därifrån. Det fanns regler, folk som brydde sig, ordning och reda, man blev sedd. Vilket underbart ställe, vilken underbar personal. Här fick jag vara "ung" bara ta ansvar för mig själv.  Tur i oturen att jag kom hit annars vet jag inte hur det gått .

Jag hade antagligen inte blivit så gammal.  Hade nog tagit mitt liv! Det hade jag ju redan försökt med när jag var 13 år. 

Sundsvalls barnavårdsnämnd hade fixat en plats till mig på en ungdomsvårdsskola .

Så hade de tänkt sig min framtid, så mycket hade min farmor ljugit ihop det.  Till och med min klasslärare ljög. Min farfar dog endast ett par år efter det jag flyttade in och det var då det riktiga helvetet började. Vi hade min farmors gamla mor boende hos oss, vilket hon inte gjort från början. När denna skräcktant kom så blev inget sig likt.

Det var hon som kunde slå en blöt disktrasa i ansiktet på mig, eller damma ett kakfat i huvudet på mig. Det var hon som diskade om disken när jag diskat. Det var hon som talade om hur dum i huvudet jag var. Det var hon som kallade min mamma hora och luder och som sa att jag var lik min mor.  Fast det var ju inte bara hon.  Det var också min ena farbror och pappa som tafsade på mig. Så fort de fick ett tillfälle. Jag fattar inte i dag att vuxna runt omkring inte sa nej! De måste ha sett det här. Det kunde ju ske mitt framför ögonen på min farmor. 

JaJa!

Jag fick på nått sätt upprättelse för några år sedan. I slutet på 1990 när pappa-pedofil  åkte in för att ha ofredat ett barn.

Gissa hur det kändes! Jag jublade av lycka för att han åkt dit,  men min farmor var död sedan länge. Men antagligen hann hon få reda på det innan hon avled. Det kanske var därför hon inte ville leva längre utan la sig ner och dog. Men jag tror det var ensamheten som tog livslusten från henne. Hon blev väldigt ensam på slutet. 

Jag mötte henne på dödsbädden. Hon ville att jag skulle förlåta.  Men hon sa aldrig för vad. I dag ångrar jag mig att jag inte frågade för vad. Jag hade inte hjärta att fråga för hon grät hela tiden.  Utan jag förlät. 

Borde inte de sociala myndigheterna kontrollerat mitt boende närmare, speciellt när jag började avvika därifrån titt som tätt.  Inte en enda gång pratade de med mig under dessa år för att förhöra sig om hur jag hade det.  De körde sitt egna race. 

Man kommer på saker när man sitter och skriver så här, saker man inte tänkt på tidigare.

Borde inte Sundsvalls barnavårdsnämnd gjort en ny utredning när min farfar dött, det var ju han som var vårdnadshavare för mig. Och speciellt då det var han och ingen annan som ville att jag skulle få bo hos dem. 

Min farmor var känd för att vara elak,  ända sen liten. Inget hon stack under stol med själv. Hennes gamla mor som bodde hos oss var inte så snäll hon heller. Min farmors egen berättelse: Som barn och unga bodde de i ett torp i Västergötland. I närheten fanns en damm. De var fyra barn i familjen, två flickor och två pojkar. Min farmor blev tillsagd av sin mor att knuffa i sin syster i dammen för att de skulle bli av med henne.  Varför vet jag inte. 

Vi bodde 6 personer i två rum och kök, 5 vuxna och så jag.  Utan indraget vatten, utan tvätt möjligheter, utan toalett. Här runt i gårdarna skvallrades det friskt, men det fanns väl inget roligare att göra för tantorna. 

Min farfar hade jobbat på som chaufför till "bolaget" han hade kört lastbil. När han sedan förlorade fingrarna i sågverket så var hans arbetsliv slut.  Rakt över vägen låg järnvägsstation som tidigare hade varit en stor knutpunkt. Transporter från sulfitfabriken, och sågverket. Det sista tåg "tror jag som stannade vid stationen var ett ånglok och då var det väl någon turisttur, eller om den gick permanent denna tur ska vara osagt.

Jag fick snart klart för mig att hade det inte varit för min farfars skull så hade jag inte flyttat till dem.  Han bönade och bad för mig.  Det sas inte bara på elakhet. En del sjukjournaler som jag senare fått från sjukstugan bekräftar att det var min farfar som var målsman för mig. Det var en katastrof när han dog.  Jag förstod nog direkt när jag såg honom falla till golvet att helvetet hade börjat på riktig. Jag grät, jag älskade min farfar. Gammelmormor smög fram bakom mig och väste i mitt öra "vad grinar du för" du har väl aldrig brytt dig om farfar.  Jag var 11 år då.

Och jag kan ärligt säga att jag känner än idag en stor avsky för denna hemska människa! Efter min farfars död 1965 flyttade vi till ett annat ställe. Den gamla stugan i Strömsbruk. Lite bättre blev det i alla fall med komforten. Nu hade vi toa inne, slapp utedasset med spindlar och tidningspapper att torka sig i arslet med. Vi fick rinnande kallt vatten, fast fortfarande inte varmt. Och ännu inget badkar eller sådana tvättmöjligheter. Komforten blev bättre men hur blev resten.  Fy så jag saknade Edsäter. Naturen och skogen. Jag tyckte inte om Strömsbruk och gör det inte ännu i dag år 2021.  År 1969 revs huset i Edsäter. I dag är även gamla sjukstugan i Strömsbruk riven.  

1996 åkte jag en tur till Edsäter. 

Huset är rivet, det som återstår är stenen, jordkällaren, ett lock övertäckt där vattenpumpen hade funnits. Den stora gårdsplanen är igenväxt, stigen bakom uthuset som ledde ut i skogen syns inte ett spår efter. Här fladdrar ingen tvätt längre uppe på berget. Jag försökte köpa den här tomten av år 2005 men fick avslag av den anledningen att det inte fanns vatten draget. Mycket märklig anledning. Som jag inte tror på. 

Varför jag egentligen överhuvudtaget kom på tanken är en gåta för mig själv. Kanske ett sätt att vrida tiden tillbaka. Men det går ju inte, gjort är gjort! 

En gång när jag var liten åkte jag med min farmor till Bergsjö med Bergsjökoa. Där fick jag en karta bokmärken "brudpar" Jag har vaktat många år över min skatt.   Jag hade inte så mycket grejor, så jag var väldigt rädd om det jag hade. Jag sålde bokmärkena för några år sedan i ett försök att göra mig av med gammal smärta. 

Ett litet PM. Min farmors far var "rallare" han blev överkörd av tåget på bron en bit ifrån station. Han var då drygt 40 år. Delarna efter honom plockades ihop i säck. Fast jag är benägen att tro att han tog livet av sig.