Skolan - Skolgången var hemsk

Skolan var väl inte så kul. Kände mig som någon som kommit med ett UFO. Och det blev nog väldigt påtagligt när jag började i Harmångers skolan.

Mina första skolår gick jag i Hagaskolan och på Södermalmsskolan i Sundsvall. Från årskurs fyra gick jag i Harmångersskola. Från början var det en liten skolan men den byggdes ut och blev en centralskola som rymde 400 elever. 

Jag hade mycket frånvaro redan i småskolan och det berodde väl på att jag var tvungen att passa mina syskon när vår mor istället satt och söp på nått ställe. Man var alltid orolig och på språng.

Jag var nog mer vuxen än mina skolkamrater och kanske på grund av det så fick jag aldrig några kompisar. De lekte med dockor, jag tog hand om mina syskon och min mamma. Jag var ofta ute och letade efter vår mor.  Och det här resulterade i att jag inte klarade mitt första skolår utan fick gå om första klass. Jag gick alltså tre år i Hagaskolan. När jag började i Södermalmsskolan så var det i tredje klass. jag vet inte ens om jag var godkänd det året heller. Det var samma där! Tog hand om småsyskon när vår mor inte klarade av det. Jag gick i alla fall inte färdig det här året heller innan barnavårdsnämnden hade flyttat på mig. Nästa skola jag började i var i Harmångersskola och i fjärde klass. Det gick nog bra i några år och jag hade bra betyg. Fast jag blev aldrig accepterad av mina klasskamrater. Jag vet inte om det berodde på att jag var längre än vad de andra var eller om det var för att jag var en utböling. Eller vad vet man! De kanske blev förbjudna att vara med mig. Snacket går ju fort runt i byhålorna. Alla visste säkert allt om mig. Eller så var det väl för att jag var så jävla skitig jämt. 

En gång när vi gick i sjätte klass så var det väl något några av oss fick roligt åt, vi skrattade så vi grät, det slutade med att jag åkte ut i korridoren för att stå och skämmas. Inte stod jag kvar där! Jag gick upp på Harmångers motell och drack ur deras kaffe grädde. Skämt åsido! Så förnedrad jag kände mig så jag skämdes.

Få en bestraffning för att man var glad och hade roligt. Sen har jag alltid skrattat med handen för munnen. Men för övrigt så gick det bra i skolan, hade riktigt bra betyg, faktiskt fler 5:or och 4:or.

Inte var det någon som kom och tittade när jag tog emot pris i kyrkan för en av sveriges bästa uppsatser. Jag gick nog i femte klass då. 

Jag sjöng i kören och var med i luciatåget ett år i Harmångers kyrka. Kyrkan var full av folk men mina anhöriga lös med sin frånvaro. Men så var det! Jag var inget värd. Inget sas när jag gjorde något bra och fint. Men däremot sas det mycket om jag gjort något de inte gillade. 

Jag var längst i klassen, hade de största fötterna. Det snålades med pengarna  så det var bara att gå till skolan med 2 par nummer förstora skor. Visst låter det kul, men det var det inte.

När de andra på håltimmarna tog en fika på motellet så fick jag titta på eller dricka upp motellets kaffegrädde.. Fast för det mesta följde jag inte med, jag skämdes för att inte kunna fika som de, och på det sättet hamnade man utanför igen.

Det var ju inte alltid man lyckats sno åt sig några ören hemma.  Varför fick inte jag veckopeng när andra ungar fick det.

Det var nog ingen som var så ensam i skolan som jag under min tid i Harmångers skola. Antagligen för att jag inte hörde dit, jag kom ju från Sundsvall och bodde i fosterhem. Ett lovligt byte var jag tydligen för klassens pojkar. Vid några tillfällen fick jag slåss med dem när de ofredade mig. Vid ett tillfälle i den gamla Harmångerskola när jag skulle gå på toaletten som låg i källaren av byggnaden så hände följande:  Ett gäng av grabbarna väntade på mig gömda i den mörka korridor som ledde till toaletterna. De lyckades inte i det de tänkt sig. Jag klarade mig med sönderrivna kläder. Den här gången berättade jag hemma, men inte nästföljande gång som inträffade nått år efteråt. Jag var först tillbaka i klassrummet efter skidtävlingar vi haft under dagen.  Min ensamhet blev inte långvarig. Två av de pojkar som tidigare ofredat mig dyker upp i klassrummet. Sen blir det en skräckfylld stund för mig.  Jag fick slåss som en galning mot dessa två som med alla medel försökte få av mina kläder. Men de lyckades inte denna gång heller.  Den här gång berättade jag inte för någon.  Det kändes förjäkligt. Det går inte att beskriva i ord! Det var hemskt! 

Farfar dog och jag fick tillbringa en tid på ett annat ställe. Vi bodde i Edsäter vid tillfället. Jag kommer faktiskt inte ihåg tiden mellan min farfars dödsfall och tills vi flyttade till Strömsbruk. Den finns inte!

Jag har  aldrig glömt det!

När jag var runt 13-14 år hade jag fått nog. Fått nog av dessa människor, både min släkt (fosterhemmet) och av skolan. Jag var less på att vänta! Jag började lifta upp till Sundsvall för att leta reda på min mor och mina syskon. Ibland liftade jag med någon personbil, fast för det mesta med någon tradare, ibland åkte jag in till Hudiksvalls hamn och liftade med något lastfartyg som skulle vidare och förbi Sundsvall. På en av de båtarna träffade jag en kille  "Tryggve" som jag är evigt tacksam mot. Han tog hand om mig och såg till att inget hände, att jag kom välbehållen till Sundsvall.

Så började  mina resor mellan Strömsbruk och Sundsvall.  Det visade sig att min mor var gravid, hon bodde då nere vid Selångersån i några gamla ruckel, tillsammans med en karl, båda alkoholmissbrukare. Hon gick på stadiga kontroller så hon höll sig nykter under denna tid. Så kom då nästa bror till världen. Självklart så kom supandet igång igen. Mina resor blev tätare och min egen skolgång blev det mindre av. Slagsmål och fylla igen, och där fanns den lilla. Jag åkte upp två dagar före jul vid ett tillfälle, min lillebror var väl knappt 2 år.

Där satt de fulla. Ingen julgran inga förberedelser alls inför julen. Min lillebror hade inte ätit så jag gjorde iordning en korv med bröd till honom.  Den kvällen stal jag en julgran nere vid ån, klädde den och fixade innan jag liftade hem mot Strömsbruk igen. Många gånger under den här tiden, så länge lillebror fortfarande bodde kvar liftade jag upp till Sundsvall för att se till honom. Nästan lika många gånger hade jag polisen och sociala i hälarna.  Jag måste ha varit väldigt farlig. De sökte mig med hund vid ett tillfälle. Det var inte alltid de hittade mig, ofta gömde jag mig i skogen i någon trappuppgång .m.m.  Lika många gånger sov jag på det viset.  Kunde bli lite obekvämt och kallt ibland.

Men så tog även detta slut.  Barnavårdsnämnden hämtade upp honom och han hamnade i fosterhem.  Vid den tidpunkt var min skola slut.  Jag hade blivit reglerad i halva åttonde klass. "Hög frånvaro från skolan, plus den bilolycka som förändrade mycket för mig". 

Min farmor nekade mig att söka vidare till konstfack. Henne förklaring till det var:  Konstnärer var slödder och alkolister. Från den dagen var det färdig tecknat / målat för min del.  Jag la undan papper och penna, har inte tecknat och målat igen innan år 1994. Ja! Hon tog ifrån mig något värdefullt!  

Fast samtidigt hade det säkert något med bilolyckan att göra.  När jag kom tillbaka till skolan igen efter 1 månads frånvaro så var jag mig inte riktigt likt längre. Jag hade haft lätt för mig innan olyckan, men nu var det inte så längre. Tyvärr kopplade ingen ihop mina dåliga resultat med olyckan, inte ens jag själv, utan skolan påstod att det var trotts och uppstudsighet från min sida.

Men allvarligt! Jag fattade inte ett skit av mycket det lärarna försökte lära ut. Speciellt svårt blev det med lästal i matte. Från en 4:a i matte ner till en 1:a väldigt snabbt. Sen när jag blivit äldre har jag ju märkt och förstått hur allt hänger ihop.  Jag fick mig väl några riktiga smällar i huvudet vid olyckan, så något med min koordination blev förstört.

Olyckan skedde en natt på väg hem från Sundsvall. Vi fick lift med ett par fyllon. Vi såg det inte innan vi klivit in och då var det försent. De vägrade att stanna för att släppa av oss. Tyvärr var det här enda gången jag haft någon med mig på mina resor till min mor.