Man lever i en livslång sorg. Man har förlorat något värdefullt.

 tisdagen den 4:e juni 2013

Hur mycket behövs egentligen för att få en ekonomisk upprättelse på 250 000:- .  Vad är det de vill de kloka i ersättningsnämnden.  Dom skrämmer mig lite.  Har dom något fuffens för sig.  Tänker de skada mig?

Ända sedan jag fick beskedet från ersättningsnämnden har jag funderat på vad dom mera vill veta som inte framgår från de handlingar jag skickat in till dem redan.  Jag förstår det verkligen inte! Jag blir bara mer och mer fundersam.

Jag talade med en journalist vid ett tillfälle och det han sa var att. -Du är ju en av dem som kommer att få ersättningen. Det var nog hans privata tyckande...

Jag har skickat in Intervjun som gjordes i utredningen. Jag har skickat in handlingar jag fått ut från Sundsvalls stadsarkiv. En hel drös. En massa andra handlingar och en del uppgifter. Något har jag inte lyckats få tag på vilket jag förutsätter att en myndighet ska få ut från ett landsarkiv. 

Det finns annan dokumentation på att min barndom och ungdom satt spår och förstört mitt liv.

Det finns inte så mycket mer att få veta om de inte ska krypa under skinnet på mig. Krypa under skinnet på mig kan nog bli väldigt svårt. Det skinnet har inte många kommit in under från det att barnavårdsnämnden tog hand om mig när jag var 9 år. Det här är också lite papper jag inte fått tag på. Papperen efter att jag blev inlåst på en psykavdelning på Sundsvallssjukhus. Jag skulle så gärna vilja se deras motivering till att jag var där. Varför var jag där och inte mina syskon? Det var mycket som var konstigt med den placeringen. Jag satt fängslad tills alla mina nära och kära var borta från Sundsvall. När jag släpptes fri igen så fanns ingen kvar i Sundsvall. Jag fick gå till skolan igen, huset vi bott i fanns straxt bredvid. Ingen fanns kvar där allt var borta. Hur beskriver man de här stora ensamhetskänslorna jag kände då? Det var så otroligt stort för mig, jag var ju bara ett barn. Det var hemskt och sorgen och gråten fanns där hela tiden inom mig och har blivit min följeslagare i livet. Gråten och sorgen som man aldrig visat utåt. Någon har sagt att "det syns i ögonen" och så kan det väl vara. Ögonen är ju själens spegel. 

Att de satte mig där inspärrad var helt enkelt för att skilja mig från min mamma och mina syskon. Jag vet det idag, men förstod inte när jag var 9 år. Då gjorde det bara fruktansvärt ont att bli lämnad, övergiven inlåst. "Icke önskvärd!" Det var då jag låste om mitt inre. Jag var kall sa dom, det gick inte att komma innanför. Egentligen! Vad fan hade dom där att göra? Ville dom se att dom verkligen skadat mig för livet psykologerna och socialkärringarna. Den glädjen fick dom inte. 

Jag har inga problem längre idag att dela med mig av det här, men det blir skriftligt. Jag har stora svårigheter att prata med folk muntligt. Så det är där vi är nu! 

Jag ska bli tvungen att göra det här förhöret hos ersättningsnämnden. Jag kan inte förstå varför? Mina handlingar och papper borde räcka. 

Undra om dom kommit på att jag kommer att ha svårigheter i en muntlig förhandling? Vill dom jäklas? Eller de kanske förstår att det kan bli en korsslutning hos mig.

En korsslutning kan komma om de ska under skinnet på mig. Vem vill stå och berätta om sexuella övergrepp för en massa människor som krälar över ens kropp. 

Det kanske är historien om min pappa pedofil de är ute efter och vill höra. Han fanns en bit ifrån min fosterhemsplacering. En pappa som egentligen inte var någon pappa. Ingen jag kände, ingen jag växt upp tillsammans med, en person som ratat mig tidigare, en främling. Då blir det tufft. 

Hur ser ett barn på en pedofil - hur är upplevelsen - vad sätter det för spår?

Spåren blir livslånga. Pedofiler tycker ju att det är normalt att ha sex med barn. Något riktigt sjukt måste det vara i huvudet på dom. Ett barn är ett barn. Barn är inte utvecklade varken psykiskt eller fysiskt för att ha sex med en vuxen människa, oavsett man eller kvinna. Det säger väl ändå sunda förnuftet. Finns väl inget att tveka på.

Jag har målat en tavla, av min egen upplevelse. En riktig sjuk tavla. Alla skulle säga att jag var pervers som såg den. Visst är det perverst, det ser ju till och med jag. Men det är ju just detta jag upplevt. Jag ska inte lägga ut tavlan, helt enkelt för att pedofilerna inte ska ha något att gotta sig i.

Min upplevelse som barn: Otroligt skrämmande, jag var mycket rädd, jag grät hejdlöst, men tordes inte försöka ta mig därifrån.

Det här hände i skogen. Han drog ner byxorna på mig och lutade mig över en stubbe, fy fan va jobbigt det känns. Jag vände mig om en enda gång. Vad var det jag såg? En jätte, med en jätte kuk. Något mycket skrämmande. Jag kan ju likna det vid en "hästkuk". Så ser det ut i ett barns ögon. Ingen har väl trott något annat..

Han förstörde så mycket för mig. Det var min egen far. Fast det hade väl kunnat varit vilken pedofil som helst. Dom tar tillfället dom får.

Jag var ju med några kompisar i skogen och lekte cowboysar och indianer. Han skrämde bort dem innan han gick till verket. Och de fattade väl inget, han var ju min pappa. Så vi alla fick väl den känslan att vi gjort något orätt som lekt i skogen, att vi var kamrater, och det här var straffet. Självklart så drog det ju också något med sig. Efter det blev det svårt med kompisrelationer, sånt bestraffas ju. Och så nästa känsla att vännerna svikit. Det har hängt med i alla år. Sen ska man ju inte prata om det förstörda sexlivet "kärlekslivet". Det tar lång tid innan jag litar på en man. fast jag kommer nog aldrig att göra det helt och hållet.

Ja! sexlivet blev ju som det blev. I många, många år så dolde jag mig i mörkret, under kläder och allt sånt där. Jag skäms fortfarande över min kropp, över mig själv. Och så har vi ju den biten med bestraffningar. Och det här har inte varit roligt. Lägg till det med kärlek och sex och allt det andra. Kärlek och sex är smärta, förnedring, tårar, skräck, skam, och något fult. Man är inget annat värd! Det finns så mycket mer som det drog med sig, men jag tar inte upp det!

Det här är ju inget man vill prata om, utan man döljer det, man lever sitt liv i skuld, skam och förnedring. Det är ju jäkligt skämmigt. Man tror att man kan dölja det för sig själv, man lägger det långt bak i huvudet, man förtränger det. Fast det funkar inte, skadan är redan skedd, och visar sig på olika sätt, vilket man vill eller inte, i början kanske man inte förstår det, det kan ta många år innan man börjar förstå sammanhanget över sitt eget beteende. Om man någonsin gör det. Det är en så traumatisk händelse, så det är inte alls säkert att den orkar komma till ytan. Utan den här förstörda människan går omkring i livet och förstår inte var skadorna kommer ifrån, ser inte sammanhanget. Vill kanske inte se sammanhanget. Det gör för ont!

Man lever i en livslång sorg. Man har förlorat något värdefullt.

Man hamnar i ett utanförskap. Man känner sig inte lika mycket värd som andra, man är annorlunda. Självförtroendet är på botten. Visa känslor är nästan omöjligt, man bär det inom sig, men på utsidan tar man avstånd. Helt enkelt för att inte någon ska komma åt ens inre, ens svagheter. Man får svårt att visa närhet, en obehagskänsla finns. Tanken är ju: - Vad finns bakom den närheten, finns något uträknat! Ska jag såras och utnyttjas, göras illa!