Året är ca 2004. Vad har jag lärt mig av det här.

Alla borde gå en barnskötare utbildning innan de skaffar barn, helst borde det vara lag på det.

Jag gick en utbildning på komvux för ca 10 år sedan. En barn och omsorgsutbildning.

Med mycket möda och svett tog jag mig igenom den. Ingen kan nog ana hur påfrestande den var på många sätt. Men summan av det och som kanske inte många tänker på är.. för att kunna gå vidare i livet så måste man avsluta kapitlet innan.

Så det bästa man kan göra är att ge sina barn en ärlig start i livet, inte ljuga och krångla. Sanningen är bättre hur illa den än låter.  Att behöva gå och fundera på obesvarade frågor tar knäcken på en! En ärligt besvarad fråga gör att man kan bearbeta den och sen gå vidare i livet.  En obesvarad fråga gör att man famlar i mörkret och funderar på det "livet stannar upp" Inte vill väl någon sina barn så ont. 

Har du inget annat att ge dina ungar, så ge dom ärliga svar. "Ge dom rötter och vingar"

Rötter

Att veta var vi kommer ifrån, vad vi har för bakgrund anser jag vara väldigt viktigt.

Så har det i alla fall varit för mig. Jag anser att har man varit omhändertagen så bör man omgående när man som myndig och skrivs ur samhällsvården få ta del av de handlingar som finns om ens person. Finns säkert många som inte ens vet sin egen födelsevikt "de har inget, de är ingen"

Så önskvärt är ju att handlingarna gås igenom av de sociala eller berörda personer och den som varit omhändertagen. Jag tror mycket skulle vara vunnet för alla parter. Mycket som finns skrivet kan kanske dementeras direkt som felaktigt. Det kan kanske vara väldigt avgörande i framtiden för den som varit omhändertagen, kanske livsavgörande. 

Det är ju så det är att det man inte vet kan man inte göra något åt! 

Något som direkt kom osökt upp i mitt huvud och som fortfarande gör mig "vred"

 Min ena son började komma hem från skolan med magont.  Jag började prata med honom om det, undan för undan kröp det fram hur det fanns en lärare som utsatte honom för mobbing. Han förnedrade min son inför klassen på olika sätt, han kunde säga att han var dum i huvudet  m.m. Eftersom detta fortsatte sjönk min sons betyg i detta ämne. Det var fan i mej inte riktigt klokt.

Självklart började jag ifrågasätta lärare och skola. Jag pratade med min son som sa till mig: Om en lärare säger till mig att jag är dum i huvudet så måste jag ju vara det, för en lärare måste väl veta. Och självklart är ju att han trodde det, för en lärare ska ju lära ut, och oftast tycker ungarna att lärare är något betydelsefullt med all sin kunskap.

Jag tog ett snabbt beslut, vilket var viktigast!  Min sons självrespekt och tro på sig själv, eller respekten för vuxna människor. Och jag tror ni kan gissa vad jag valde.

Jag berättade för min son om vuxna människor, hur de kunde vara..även lärare. Att lärare inte var mer än någon annan människa. Och att denna lärare var en stor skitstövel. Ja jag sa väl en hel del mer.

Jag anmälde detta till rektorn, sen till kommunen och senare till skolverket.

 Den här läraren psykade ner min son till den grad att han trodde att han var dum i huvudet, och då föll antalet rätt på skrivningarna. En låsning ett trauma hos min son. Ja! jag skulle ha kunnat gjort något med denna lärare som jag sen fått ångra. Han var inte värd det.  Men han "suger" fortfarande.  Det sämsta med denna typ av människor är att de sedan sprider skit och lögner omkring sig. Påverkar andra människor i vad de ska tycka och tro. Så gjorde denna lärare mot min son. Så hans sista 2 år i den här skitskolan blev inte rolig.  Som förälder får man lov att vara på alerten då, lärarna får på intet sätt tro att man inte är med i matchen.  Så föräldrar! Anmäl!  Du har inget för att du slickar röven på den här sortens människor. Ditt barn kommer att förlora respekten för dig, för de vuxna, för lärarna och för sig själv.

Så! Gå upp i närkamp med dem, sitt inte passiv.  Gör det för ditt barn och för ditt barns framtid! Det är vid sådana här tillfällen man känner hat! Man börjar förstå vad som egentligen hände när man var barn och ungdom själv! Verkligen ett uppvaknande och förståelse för hur vuxna människor gjorde bakom min rygg. Skolade och bildade människor. Man borde ha kunnat lita på dem som det lilla barn man var.