Året är 2025 och jag har skrivit min bok om min barndom. Ett av barnen som samhället svek!

 Boken blev väl inte så som jag velat ha den. Självklart hade jag velat berätta så det fått ett riktigt sammanhang, men jag har inte den kunskapen, förmågan eller tålamodet! Så det blev väl typen en bloggbok. Något rörig! Men det får vara så, jag har ändå fått ner alltihopa på en och samma plats. Jag har gjort ett register så det blir lite enklare att läsa! Jag har redan tryckt boken och har några exemplar. Några har jag gett bort men är osäker på om någon läst. Har inte hört något om det! Men det var väl antagligen ointressant och rörigt! Men skit samma. Det viktiga för mig var att få ihop allt på samma ställe.

Jag vet inte ännu om boken är riktigt klar. Med tiden kanske jag gör om den! Men inte just nu!

Min dotter Jessica!

Jessica är föd 1970 och  är min enda dotter. Synskadad! Jag var 17 år.  Jessica har vuxit upp i fosterhem eftersom myndigheterna tog henne ifrån mig per omgående utan en rimlig förklaring. Idag äter Jessica nervlugnande mediciner, hon mår inte bra och har inte gjort på många år. Sist jag pratade med henne var hon full. Hon är alkoholist sedan några år tillbaka. Vid tillfället myndigheterna tog henne så var inte hennes handikapp känt. Först 6 månader senare började man ana att något var fel. 

Idag är fostermodern död sedan 2012. Fosterfadern ska snart fylla 91 år. I dag 2021 är även han död sedan några år. 

Jag har haft lite kontakt med Jessica de senaste åren. Men det spårade snart ur. När fostermodern avled så ringde Jessica mig och ville att jag skulle överta efter hennes fostermor. Nu kunde jag få bli hennes mamma! Precis så sade hon. I dag bor Jessica ensam i Vingåker.  Hennes far bor i Trosa.

Av en händelse innan fostermodern avled fick jag kontakt med en kompis till Jessica. Jag fick veta en del som jag inte kände till. Jessicas barndomskamrat och jag mailade en del till varandra. Jag bifogar lite av mailkonversation. Det jag fick veta kände jag inte till när jag var på intervjun i vanvårdsutredningen. Tänk om jag bara vetat att dom slagit henne! Tänk om jag vetat att de pratade fult om mig till mitt barn. De ljög för henne! 

Lite ur mailkontakten med Jessicas barndomskamrat Kerstin A .

2011-10-02 \l 

Som person är Jessica den tjejen som INTE kan behålla några som helst hemligheter för sina "föräldrar". Jag kommer ihåg i tonåren hur jobbigt jag tyckte att det var, en del grejer var liksom - tjejgrejor - och skulle stanna mellan mej o Jessica.

Men oftast blev det "förhör" där hemma hos henne och hon sa till mej att hon mådde bäst i att berätta allt när dom frågade henne. Jessica fick ofta stryk som barn, det var något jag inte visste om då. Jag var "godkänd" av hennes farmor o farfar eftersom jag var den här lugna personen som varken rökte eller drack alkohol.

/Kerstin

Jessicas pappa hämtade oss på sjukhuset den dagen hon skulle få åka hem. Hon var så liten så hon hade dockkläder på sig när hon lämnade sjukhuset. Personalen hade gett henne namnet "kickan". Under den tiden som Jessica legat på sjukhuset hade hennes farfar och farmor inte sett Jessica, de hade inte brytt sig det minsta. Jessica och jag bodde ett tag på ett mödrahem i Gnesta, efter det var det meningen att hon och jag skulle bo själva. Jag fick en lägenhet i Mölnbo, allt var klart och Jessica skulle snart flytta hem till mig. Men så blev det inte. Istället för att Jessica flyttade in så ringde det en kväll på min dörr, utanför stod tre personer. Två från sociala och rektorn från  skolan jag varit på "Edesta".

De klargjorde för mig att Jessica inte skulle komma till mig. Jag kommer ihåg ett av skälen som de  hade. Det var att min lägenhet skulle vara för fuktig, den låg i markplan och att det kanske inte var så bra för Jessica som hade varit sjuk och legat i kuvös. 

Jag fick två val. Antingen hos Jessicas farmor och farfar eller att hon skulle in på något hem. Jag valde det jag trodde var det bästa.

Så det var vid den tidpunkten som farmor och farfar helt plötsligt dök upp och ville vara med. Jag flyttade till Trosa tillsammans med Jessicas pappa, vi hade en tvåa där. Vi jobbade tillsammans i Järna så vi reste varje dag dit med bil. På slutet samåkte vi med Jessicas farfar som också jobbade på Saab i Järna. Hemma var farmor med Jessica.

Farmor var duktig på att se till att jag inte fick någon insyn av Jessica. Jag fick aldrig hålla i henne, fick aldrig vara med och bestämma. Hon tog över allt. Och vad kunde jag göra? Jessicas farföräldrar hade blivit utsedda till Jessicas vårdnadshavare av de sociala. Jag var bara Jessicas mamma som blivit fråntagen alla rättigheter. 

Jag var med ett bra tag i bilden. Även efter att Jessicas pappa och jag  gått isär. Vi umgicks en längre tid.  Men avstånden blev större på alla de sätt. Jag flyttade till Stockholm, Jessicas farföräldrar såg till att kontakten mellan mig och Jessica blev mindre och att den upphörde helt. Jessicas pappa hade nog en del i det här också. Han var väl bitter att jag lämnat honom och att Jessica inte var den lilla docka som de tänkt sig.

Jessica finns med i Hudiksvalls tidning. Jag var hemma med henne hos min släkt, Jessicas pappa var med. Det var lite ovanligt så tidningen var där. Vi var fem generationer.

Det var Jessica, Jag, Min pappa, Min farmor och så då farmors mor. Det finns på bild, fotot taget utanför den gamla sjukstugan i Strömsbruk.

Så visst har jag haft med min dotter att göra, jag lämnade inte henne och bara stack. Så var det inte, jag blev fråntagen och  bortmanipulerad.  

Skitdålig sjukvård.  Slarv och respektlöshet !

Publicerad: 2007-05-03 12:19

I aftonbladet idag går att läsa att en liten flicka blivit blind och döv efter en läkarmiss. De upptäckte inte att flickan hade hjärnhinneinflammation.  

Jag är inte förvånad alls! Så har det väl alltid varit, dessa missar, slarv och nonchalans. Min dotter föddes två månader förtidigt. Den fösta missen de gjorde var att låta henne ligga kvar i livmodern i tre dygn fast fostervattnet gått. Den andra missen de gjorde var att ta upp henne ur kuvösen och bada henne, det var 20-30 grader kallt på utsidan, ändå hade de fönstret öppet. Självklart tog det bara någon timme så hade hon fått hjärnhinneinflammation,  hon blev b.la blind av skadorna.

Den första missen gjorde Södertälje sjukhus, den andra gjorde nu ett sjukhus som är nedlagt "samariten" Min dotter hamnade till slut på Sankt Görans sjukhus.. 

SKITDÅLIGT!

Vem bär ansvaret för skador som uppkommer på grund av sjukvårdspersonalens nonchalans, slarv och respektlöshet?

Hon fick aldrig något skadestånd. Det fanns ingen som var intresserade av att söka det till henne. Jag var beredd att offra mitt ena öga till henne. Man kunde göra operationer i USA. men det blev inget med det heller.  

1996 var vi och hälsade på Jessicas i hennes lägenhet. Två av hennes bröder var med. Vi var hårt bevakade av farfar och farmor. Jessica kom med känsliga frågor vid det tillfället. Jessicas farmor bevakade varje steg och varje ord! Dum som jag var så valde jag att inte säga sanningen. Jag trodde att det var det bästa! Nu förstår jag ju att farmor och farfar var rädda för att jag skulle säga sanningen. Då skulle det ju komma fram att de ljugit. Vad var de mer rädda för? 

Farfar och farmor till Jessica gjorde fel i sin egoism och rädsla att förlora henne. De skadade henne med att få henne att tro att hon var oönskad av mig.  

Jag vet nu att Jessica burit det som en sorg i sitt liv oavsett hur bra hon haft det hos sina fosterföräldrar. Hade jag vetat och förstått hur de gjort så hade hon inte blivit kvar där. Men nu är det gjort och går inte att göra ogjort.

En förstörd barndom!

Det är ju vad jag fått med mig i livet, en förstörd barndom. Det sätter sina spår. Det formar en till den man är. Vuxenlivet och livet blir som man blivit behandlad som barn.  En förstörd barndom betyder ett förstört vuxenliv och liv. Jag tror inte många illa behandlade, oönskade och oälskade barn klarar sig ifrån det. Det sitter i själ och hjärta för alltid! Till slut blir man en annorlunda tillbakadragen person. Man passar inte in. Man duger inte. Det mesta man gör blir fel, inget är bra!

Är det så eller är det bara en känsla jag har?

Jag gick i femte klass och vi skulle skriva uppsatser om vår hembygd. Vi skulle vara med i en tävling som omfattade Sveriges alla skolor. Min uppsats blev en av Sveriges bästa. Jag fick ta emot pris i kyrkan. Ingen av min släkt var där. I dag hade jag velat se min uppsats. Men den slängdes när de slängde ut mig. Samtidigt så slängde de mina teckningar som var guld för mig. Där låg mina drömmar om det fina och vackra. Det var i den världen jag försvann in i när jag mådde skit. Den livlinan tog de också ifrån mig. Det åkte på soptippen. Inget dög till dem. De bara hackade på mig. 

Jag kommer ihåg när jag kom ner till Edesta flickskola vad jag hade med mig. Jag ser de där vita plastpåsarna fortfarande framför mig där de står på golvet. Innehållet är det jag äger. Det märkligaste i allt det här är den stora flaska hårspray som fanns med. Den där flaskan var så otroligt stor så den glömmer jag aldrig. Den gav mig ingen glädje utan bara problem. 

Jag är så trött på det här. Man känner sig förföljd av ondska, av människor som inte vill en väl. Det spelar ingen roll att de flesta är döda. De finns där i alla fall och fortsätter att förstöra. Man blir aldrig fri dem!  

Såren i själen efter barn och ungdomen..

Skuld och skam,  dåligt samvete, misstro, förlorad livsglädje, längtan, brännmärkt av socialas papper, ett livslångt sökande, rotlöshet, saknad, ensamhet,  rädsla,  ångesten, blygsel, skygghet, tillbakadragenhet, avståndstagande, på vakt, oro, att gråta är fult, att kramas är fult, att skratta och vara glad bestraffas, smärta, ett oerhört människoförakt,  rättslöshet, chanslös, den stora sorg man bär på, avsaknad av tillhörighet,  avsaknad av skyddsnät, avsaknad av rötter,  avsaknad av självförtroende,  avsaknad av utbildning. 

att ej känna sig önskvärd,  att känna sig  mindre värd än andra ,  att inte duga .

Vid 16 års ålder började  min vandring ensam genom livet med skador efter fysisk och psykisk misshandel .

Det här var min ryggsäck.

Edesta Lanthem och Husmodersskola - En god gärning eller inte..

På skolan fanns ungefär 20 tjejer samtidigt, de flesta var runt 15-16 år.  Det kom och gick tjejer. En del hade varit på sådana här skolor innan, de bollades runt. För en och annan var det här första skolan av denna sort,  jag var en av dem. Jag hade alltså ingen aning om vad som väntade mig. För det första så förstod jag inte vad jag gjorde där. Det hade ingen talat om när jag reste hemifrån. Hur jag kom dit har jag faktiskt ingen aning om. Jag visste inte ens hur länge jag skulle stanna. 

Vi delade rum två eller så bodde man i ensamt rum. Ja! Här fanns då ett gäng hårdföra tjejer på skolan när jag kom,  det fick jag snart veta av.

På skolan förekom styrkemätning. Vem skulle ha makten! Inget jag var van eller beredd på att behöva ta till nävarna. 

Allt vad Sundsvalls kommun skrivit att jag gjort fanns här på Edesta , stölder, slagsmål, mobbing, sprit, droger .m.m.   Det sämsta var nog ändå att ingen riktig skolgång fanns, fast det tänkte man ju inte på då. Det bästa var väl att man fick veckopeng.. 20:- i veckan att spendera på vad man ville. Jag var glad för den slanten!

Några år efter det jag "muckat" så införde Edesta riktig skolgång för flickorna. De insåg väl sitt misstag. Men inte hjälpte det mig.

Rektor Gunnar Essen en person jag hyste stor respekt för. En person som jag litade på.  För flickorna på Edesta var hans ord lag. Hur kan det komma sig. Vi ville inte göra honom besviken på oss. Kan det bero på att han brydde sig om oss. Han var en person med stort hjärta, det räckte för många. Något som förundrade mig var att på hans kontor på hyllan bakom honom fanns massor av fotografier på flickor som varit på Edesta.  Han kunde berätta om dem alla, han kände dem! Och han gjorde det med stolthet i rösten och med glädje i sina ögon. Han hade en otrolig pondus, vi såg upp till honom. Varför finns det så få sådana här människor? Fler sådana så skulle världen se annorlunda ut!

Heder åt denne mans minne! som gav mig i några månader ett hem!

Tack!

Det var en del tårar och sorg på detta ställe,  en del hade och hade haft det förjävligt !

Många gånger har jag undrat hur det gick för tjejerna.  En del vet jag, men långt ifrån alla. De flesta var reko och bra tjejer i grunden. Livet hade bara "tuffsat till dem ordentligt"

Jag vet att någon av tjejerna förolyckades i en bilolycka, ett par tog senare livet av sig.

En del är gifta och har barn, och så vidare!

Edesta .. en god gärning? Eller ville de sociala myndigheterna endast spara pengar, dra ner kostnaderna.  Edesta drevs i Stadsmissionens regi.

Jag kom bara längre och längre ifrån mina rötter, längre och längre ifrån mina nära och kära. Det var så jag tyckte och kände det då.  Det var mycket ensamt i själen.  Året var 1968 och jag skulle fylla 16 år.

Mina drömmar och önskemål hade varit att få studera på konstfack, jag ville bli inredningsarkitekt, eller designer inom kläder eventuellt konstnär.  Konstfack låg i Stockholm så det var den enda möjligheten att studera vidare. Jag blev nekad det. Stockholm var inget bra för flickor, konstnärer var alkolister och slödder. Det var motiveringen. Ändå inte så långt efter så skickas jag alltså ner till Stockholm och "Edesta"

Idag måste jag ju i mitt stilla sinne undra.  Vad var då Edesta? Nog måste väl Sundsvall myndigheter ha vetat om vad som hände på en sådan skolan.  Annars finns det dokumenterat en del i ett häfte som handlar om Edesta.

Så det de gjorde var att skicka mig rakt till det de skulle hålla mig ifrån, droger, sprit och eländ.  Och ingen riktig skolgång fanns.  När Edesta tiden var slut, så var det slut med ansvar från berörda personer. De sket helt enkelt i mig! Under alla år som jag varit placerad har inte en enda person från myndigheterna frågat mig om vad jag vill eller om hur jag har eller haft det.

Jag ska citera några rader ur detta Edesta häfte, och då i början på 1960-talet. Detta häfte om Edesta fick alla flickor när de "muckade" som minne.

Till det primitiva under de första femton åren hörde också kommunikationerna. Edesta ligger ca 7 km från Mölnbo järnvägsstation, 1 mil från Gnesta och lika långt från Järna. Skulle man till någon av dessa orter, hade man att välja mellan att gå eller åka hästskjuts. Den som skriver detta har frusit mycket under kalla vinterfärder från Mölnbo till Edesta och åter i trillan eller vid högtidliga tillfällen "droskan" bakom Freja eller Pärla. Det betydde en förändring i Hemmets liv, då bussförbindelse öppnades mellan Vagnhärad och Gnesta med hållplats utanför hemmets grindar. När bilar sedan började rulla allt tätare förbi hemmet var mycket av dess frid störd. Detta hänför sig till tiden efter den första föreståndarinnans avgång. Hon slapp uppleva dessa svårigheter. Så mycket mer fick " den andra generationen" bära dessa bördor. Pojkar och ynglingar som visste att det fanns flickor på hemmet, stannade med sina bilar på vägen utanför, signalerade och väntade. När nattmörkret föll på, gick de ofta ända fram till hemmet och knackade på rutorna till flickorna eller gav på annat sätt till känna att de fanns där.

Flickorna, seom med tiden kommit till stor del bestå av sexuellt störda ungdomar, blev oroade, och hela hemmet kunde på några ögonblick bli som ett hav i böljegång. Det var påfrestande för personalen och upprivande för flickorna. Rymningar, som förut nästan aldrig förekommit, blev nu icke längre sällsynta. Många är de nätter, då föreståndarinnan måste ge sig ut och söka efter elever som "gått". oftast var det väl bara ett tillfälligt frihetsbegär och lust att utmärka sig som var drivfjädern till rymningarna.

"Jag citerar inte länge " men det går att läsa att ibland kunde det bli allvarligare än så här.

När min tid på Edesta var slut efter 8 månader så hade jag ett betyg från Edesta på hushållsgöromål. Inget betyg man sökte vidare på till någon skola . Inget betyg man sökte jobb på. Man kunde inte visa att man varit där, man var märkt. Så var det betyget från halva åttan som återstod.  Inget att söka in på någon skola eller söka jobb på.  Utgångsläget var inte bra, inte på nått sätt.

Jag kan ju lindrigt påstå att mitt liv blev en strid.

Och ut skulle man från Edesta efter dessa åtta månader, ändå var jag kvar längre än de flesta. Antagligen räckte pengarna  som de fick från Sundsvall inte längre än så. Så när pengarna var slut så var det tack och goodby. 

Ja! fast vi borde väl ha varit tacksamma. Vi hade ju haft någonstans att bo i 6-8 månader.  Jag har nog varit tacksam ända tills nu. Jag inser med facit i hand att man ingenstans kommer utan utbildning.

Konsekvens.

När det placerade barnet fyller 18, finns sällan någon plan för utskrivning eller för framtiden. Många gånger har barnet flyttats från fosterhem till fosterhem. Detta stör skolgången så ofta är utbildningen dålig eller obefintlig. Fosterhemmen och särskilt HBV-Hemmet är angelägna att bli av med barnet för att kunna fylla platsen med ett nytt barn. Hur känner sig ett barn som gång på gång fått uppleva separationsångestens våndor och till sist bara överges utan hjälp att klara sig eller att återknyta till sin familj. 

Skolan - Skolgången var hemsk

Skolan var väl inte så kul. Kände mig som någon som kommit med ett UFO. Och det blev nog väldigt påtagligt när jag började i Harmångers skolan.

Mina första skolår gick jag i Hagaskolan och på Södermalmsskolan i Sundsvall. Från årskurs fyra gick jag i Harmångersskola. Från början var det en liten skolan men den byggdes ut och blev en centralskola som rymde 400 elever. 

Jag hade mycket frånvaro redan i småskolan och det berodde väl på att jag var tvungen att passa mina syskon när vår mor istället satt och söp på nått ställe. Man var alltid orolig och på språng.

Jag var nog mer vuxen än mina skolkamrater och kanske på grund av det så fick jag aldrig några kompisar. De lekte med dockor, jag tog hand om mina syskon och min mamma. Jag var ofta ute och letade efter vår mor.  Och det här resulterade i att jag inte klarade mitt första skolår utan fick gå om första klass. Jag gick alltså tre år i Hagaskolan. När jag började i Södermalmsskolan så var det i tredje klass. jag vet inte ens om jag var godkänd det året heller. Det var samma där! Tog hand om småsyskon när vår mor inte klarade av det. Jag gick i alla fall inte färdig det här året heller innan barnavårdsnämnden hade flyttat på mig. Nästa skola jag började i var i Harmångersskola och i fjärde klass. Det gick nog bra i några år och jag hade bra betyg. Fast jag blev aldrig accepterad av mina klasskamrater. Jag vet inte om det berodde på att jag var längre än vad de andra var eller om det var för att jag var en utböling. Eller vad vet man! De kanske blev förbjudna att vara med mig. Snacket går ju fort runt i byhålorna. Alla visste säkert allt om mig. Eller så var det väl för att jag var så jävla skitig jämt. 

En gång när vi gick i sjätte klass så var det väl något några av oss fick roligt åt, vi skrattade så vi grät, det slutade med att jag åkte ut i korridoren för att stå och skämmas. Inte stod jag kvar där! Jag gick upp på Harmångers motell och drack ur deras kaffe grädde. Skämt åsido! Så förnedrad jag kände mig så jag skämdes.

Få en bestraffning för att man var glad och hade roligt. Sen har jag alltid skrattat med handen för munnen. Men för övrigt så gick det bra i skolan, hade riktigt bra betyg, faktiskt fler 5:or och 4:or.

Inte var det någon som kom och tittade när jag tog emot pris i kyrkan för en av sveriges bästa uppsatser. Jag gick nog i femte klass då. 

Jag sjöng i kören och var med i luciatåget ett år i Harmångers kyrka. Kyrkan var full av folk men mina anhöriga lös med sin frånvaro. Men så var det! Jag var inget värd. Inget sas när jag gjorde något bra och fint. Men däremot sas det mycket om jag gjort något de inte gillade. 

Jag var längst i klassen, hade de största fötterna. Det snålades med pengarna  så det var bara att gå till skolan med 2 par nummer förstora skor. Visst låter det kul, men det var det inte.

När de andra på håltimmarna tog en fika på motellet så fick jag titta på eller dricka upp motellets kaffegrädde.. Fast för det mesta följde jag inte med, jag skämdes för att inte kunna fika som de, och på det sättet hamnade man utanför igen.

Det var ju inte alltid man lyckats sno åt sig några ören hemma.  Varför fick inte jag veckopeng när andra ungar fick det.

Det var nog ingen som var så ensam i skolan som jag under min tid i Harmångers skola. Antagligen för att jag inte hörde dit, jag kom ju från Sundsvall och bodde i fosterhem. Ett lovligt byte var jag tydligen för klassens pojkar. Vid några tillfällen fick jag slåss med dem när de ofredade mig. Vid ett tillfälle i den gamla Harmångerskola när jag skulle gå på toaletten som låg i källaren av byggnaden så hände följande:  Ett gäng av grabbarna väntade på mig gömda i den mörka korridor som ledde till toaletterna. De lyckades inte i det de tänkt sig. Jag klarade mig med sönderrivna kläder. Den här gången berättade jag hemma, men inte nästföljande gång som inträffade nått år efteråt. Jag var först tillbaka i klassrummet efter skidtävlingar vi haft under dagen.  Min ensamhet blev inte långvarig. Två av de pojkar som tidigare ofredat mig dyker upp i klassrummet. Sen blir det en skräckfylld stund för mig.  Jag fick slåss som en galning mot dessa två som med alla medel försökte få av mina kläder. Men de lyckades inte denna gång heller.  Den här gång berättade jag inte för någon.  Det kändes förjäkligt. Det går inte att beskriva i ord! Det var hemskt! 

Farfar dog och jag fick tillbringa en tid på ett annat ställe. Vi bodde i Edsäter vid tillfället. Jag kommer faktiskt inte ihåg tiden mellan min farfars dödsfall och tills vi flyttade till Strömsbruk. Den finns inte!

Jag har  aldrig glömt det!

När jag var runt 13-14 år hade jag fått nog. Fått nog av dessa människor, både min släkt (fosterhemmet) och av skolan. Jag var less på att vänta! Jag började lifta upp till Sundsvall för att leta reda på min mor och mina syskon. Ibland liftade jag med någon personbil, fast för det mesta med någon tradare, ibland åkte jag in till Hudiksvalls hamn och liftade med något lastfartyg som skulle vidare och förbi Sundsvall. På en av de båtarna träffade jag en kille  "Tryggve" som jag är evigt tacksam mot. Han tog hand om mig och såg till att inget hände, att jag kom välbehållen till Sundsvall.

Så började  mina resor mellan Strömsbruk och Sundsvall.  Det visade sig att min mor var gravid, hon bodde då nere vid Selångersån i några gamla ruckel, tillsammans med en karl, båda alkoholmissbrukare. Hon gick på stadiga kontroller så hon höll sig nykter under denna tid. Så kom då nästa bror till världen. Självklart så kom supandet igång igen. Mina resor blev tätare och min egen skolgång blev det mindre av. Slagsmål och fylla igen, och där fanns den lilla. Jag åkte upp två dagar före jul vid ett tillfälle, min lillebror var väl knappt 2 år.

Där satt de fulla. Ingen julgran inga förberedelser alls inför julen. Min lillebror hade inte ätit så jag gjorde iordning en korv med bröd till honom.  Den kvällen stal jag en julgran nere vid ån, klädde den och fixade innan jag liftade hem mot Strömsbruk igen. Många gånger under den här tiden, så länge lillebror fortfarande bodde kvar liftade jag upp till Sundsvall för att se till honom. Nästan lika många gånger hade jag polisen och sociala i hälarna.  Jag måste ha varit väldigt farlig. De sökte mig med hund vid ett tillfälle. Det var inte alltid de hittade mig, ofta gömde jag mig i skogen i någon trappuppgång .m.m.  Lika många gånger sov jag på det viset.  Kunde bli lite obekvämt och kallt ibland.

Men så tog även detta slut.  Barnavårdsnämnden hämtade upp honom och han hamnade i fosterhem.  Vid den tidpunkt var min skola slut.  Jag hade blivit reglerad i halva åttonde klass. "Hög frånvaro från skolan, plus den bilolycka som förändrade mycket för mig". 

Min farmor nekade mig att söka vidare till konstfack. Henne förklaring till det var:  Konstnärer var slödder och alkolister. Från den dagen var det färdig tecknat / målat för min del.  Jag la undan papper och penna, har inte tecknat och målat igen innan år 1994. Ja! Hon tog ifrån mig något värdefullt!  

Fast samtidigt hade det säkert något med bilolyckan att göra.  När jag kom tillbaka till skolan igen efter 1 månads frånvaro så var jag mig inte riktigt likt längre. Jag hade haft lätt för mig innan olyckan, men nu var det inte så längre. Tyvärr kopplade ingen ihop mina dåliga resultat med olyckan, inte ens jag själv, utan skolan påstod att det var trotts och uppstudsighet från min sida.

Men allvarligt! Jag fattade inte ett skit av mycket det lärarna försökte lära ut. Speciellt svårt blev det med lästal i matte. Från en 4:a i matte ner till en 1:a väldigt snabbt. Sen när jag blivit äldre har jag ju märkt och förstått hur allt hänger ihop.  Jag fick mig väl några riktiga smällar i huvudet vid olyckan, så något med min koordination blev förstört.

Olyckan skedde en natt på väg hem från Sundsvall. Vi fick lift med ett par fyllon. Vi såg det inte innan vi klivit in och då var det försent. De vägrade att stanna för att släppa av oss. Tyvärr var det här enda gången jag haft någon med mig på mina resor till min mor.

Klockan är 15:07 söndag - 2011-05-15

Den här boken skulle kunna bli mycket rörig, precis som mitt liv varit. Svårt att se en helhet. Fullständigt kaos! Det får bli som det blir. Pusslar ihop bitar från olika dokument jag har. Det är allt från hemsidor och bloggar till tingsrättspapper, utdrag ur de sociala arkiven "barnavårdsnämnden" och inte allra minst från den statliga utredningen om vanvård i den sociala barnavården. Jag tillhörde en av de 404 första personerna som intervjuades. Utredningen startade så smått år 2006. Idag är det år 2011 och den är ännu inte klar. Inget beslut har ännu tagits av regeringen. Den första delen är publicerad som bok. Tyvärr så återger den inte mycket av det de drabbade intervjuade personerna berättat. Det mesta är statistik! En rätt så trist bok, rätt så innehållslös. Ingen hårresande berättelse från någon drabbad person. Egentligen en helt meningslös och ointressant bok för en privatperson.

– Det är sammantaget ett stycke mycket mörk historia – svensk historia. Så säger dom, de politiskt styrande! Men sen händer inte så mycket mer, allt dras ut på tiden, åren går. Dagens datum har 43 personer hunnit avlida. Alla 43 personerna finns med i utredningen. Det är ytterligare ett svek från politiskt håll och en skam för Sverige.

Under den tid som våra svenska politiker tar på sig för att besluta om det här, under den tiden har jag tänkt knåpa ihop den här boken med mina bristfälliga skolkunskaper och med min okunskap i ämnet att skriva en bok. Vi får väl se vem som blir först färdig! Jag med min undermåliga skolgång eller dom med sina fina skolkunskaper.

Jag har undan för undan fått rota i det förflutna för att förstå och kanske för att få en identitet. Få veta vem jag är eller var?

- Det gör ont att rota i det förflutna!