På skolan fanns ungefär 20 tjejer samtidigt, de flesta var runt 15-16 år. Det kom och gick tjejer. En del hade varit på sådana här skolor innan, de bollades runt. För en och annan var det här första skolan av denna sort, jag var en av dem. Jag hade alltså ingen aning om vad som väntade mig. För det första så förstod jag inte vad jag gjorde där. Det hade ingen talat om när jag reste hemifrån. Hur jag kom dit har jag faktiskt ingen aning om. Jag visste inte ens hur länge jag skulle stanna.
Vi delade rum två eller så bodde man i ensamt rum. Ja! Här fanns då ett gäng hårdföra tjejer på skolan när jag kom, det fick jag snart veta av.
På skolan förekom styrkemätning. Vem skulle ha makten! Inget jag var van eller beredd på att behöva ta till nävarna.
Allt vad Sundsvalls kommun skrivit att jag gjort fanns här på Edesta , stölder, slagsmål, mobbing, sprit, droger .m.m. Det sämsta var nog ändå att ingen riktig skolgång fanns, fast det tänkte man ju inte på då. Det bästa var väl att man fick veckopeng.. 20:- i veckan att spendera på vad man ville. Jag var glad för den slanten!
Några år efter det jag "muckat" så införde Edesta riktig skolgång för flickorna. De insåg väl sitt misstag. Men inte hjälpte det mig.
Rektor Gunnar Essen en person jag hyste stor respekt för. En person som jag litade på. För flickorna på Edesta var hans ord lag. Hur kan det komma sig. Vi ville inte göra honom besviken på oss. Kan det bero på att han brydde sig om oss. Han var en person med stort hjärta, det räckte för många. Något som förundrade mig var att på hans kontor på hyllan bakom honom fanns massor av fotografier på flickor som varit på Edesta. Han kunde berätta om dem alla, han kände dem! Och han gjorde det med stolthet i rösten och med glädje i sina ögon. Han hade en otrolig pondus, vi såg upp till honom. Varför finns det så få sådana här människor? Fler sådana så skulle världen se annorlunda ut!
Heder åt denne mans minne! som gav mig i några månader ett hem!
Tack!
Det var en del tårar och sorg på detta ställe, en del hade och hade haft det förjävligt !
Många gånger har jag undrat hur det gick för tjejerna. En del vet jag, men långt ifrån alla. De flesta var reko och bra tjejer i grunden. Livet hade bara "tuffsat till dem ordentligt"
Jag vet att någon av tjejerna förolyckades i en bilolycka, ett par tog senare livet av sig.
En del är gifta och har barn, och så vidare!
Edesta .. en god gärning? Eller ville de sociala myndigheterna endast spara pengar, dra ner kostnaderna. Edesta drevs i Stadsmissionens regi.
Jag kom bara längre och längre ifrån mina rötter, längre och längre ifrån mina nära och kära. Det var så jag tyckte och kände det då. Det var mycket ensamt i själen. Året var 1968 och jag skulle fylla 16 år.
Mina drömmar och önskemål hade varit att få studera på konstfack, jag ville bli inredningsarkitekt, eller designer inom kläder eventuellt konstnär. Konstfack låg i Stockholm så det var den enda möjligheten att studera vidare. Jag blev nekad det. Stockholm var inget bra för flickor, konstnärer var alkolister och slödder. Det var motiveringen. Ändå inte så långt efter så skickas jag alltså ner till Stockholm och "Edesta"
Idag måste jag ju i mitt stilla sinne undra. Vad var då Edesta? Nog måste väl Sundsvall myndigheter ha vetat om vad som hände på en sådan skolan. Annars finns det dokumenterat en del i ett häfte som handlar om Edesta.
Så det de gjorde var att skicka mig rakt till det de skulle hålla mig ifrån, droger, sprit och eländ. Och ingen riktig skolgång fanns. När Edesta tiden var slut, så var det slut med ansvar från berörda personer. De sket helt enkelt i mig! Under alla år som jag varit placerad har inte en enda person från myndigheterna frågat mig om vad jag vill eller om hur jag har eller haft det.
Jag ska citera några rader ur detta Edesta häfte, och då i början på 1960-talet. Detta häfte om Edesta fick alla flickor när de "muckade" som minne.
Till det primitiva under de första femton åren hörde också kommunikationerna. Edesta ligger ca 7 km från Mölnbo järnvägsstation, 1 mil från Gnesta och lika långt från Järna. Skulle man till någon av dessa orter, hade man att välja mellan att gå eller åka hästskjuts. Den som skriver detta har frusit mycket under kalla vinterfärder från Mölnbo till Edesta och åter i trillan eller vid högtidliga tillfällen "droskan" bakom Freja eller Pärla. Det betydde en förändring i Hemmets liv, då bussförbindelse öppnades mellan Vagnhärad och Gnesta med hållplats utanför hemmets grindar. När bilar sedan började rulla allt tätare förbi hemmet var mycket av dess frid störd. Detta hänför sig till tiden efter den första föreståndarinnans avgång. Hon slapp uppleva dessa svårigheter. Så mycket mer fick " den andra generationen" bära dessa bördor. Pojkar och ynglingar som visste att det fanns flickor på hemmet, stannade med sina bilar på vägen utanför, signalerade och väntade. När nattmörkret föll på, gick de ofta ända fram till hemmet och knackade på rutorna till flickorna eller gav på annat sätt till känna att de fanns där.
Flickorna, seom med tiden kommit till stor del bestå av sexuellt störda ungdomar, blev oroade, och hela hemmet kunde på några ögonblick bli som ett hav i böljegång. Det var påfrestande för personalen och upprivande för flickorna. Rymningar, som förut nästan aldrig förekommit, blev nu icke längre sällsynta. Många är de nätter, då föreståndarinnan måste ge sig ut och söka efter elever som "gått". oftast var det väl bara ett tillfälligt frihetsbegär och lust att utmärka sig som var drivfjädern till rymningarna.
"Jag citerar inte länge " men det går att läsa att ibland kunde det bli allvarligare än så här.
När min tid på Edesta var slut efter 8 månader så hade jag ett betyg från Edesta på hushållsgöromål. Inget betyg man sökte vidare på till någon skola . Inget betyg man sökte jobb på. Man kunde inte visa att man varit där, man var märkt. Så var det betyget från halva åttan som återstod. Inget att söka in på någon skola eller söka jobb på. Utgångsläget var inte bra, inte på nått sätt.
Jag kan ju lindrigt påstå att mitt liv blev en strid.
Och ut skulle man från Edesta efter dessa åtta månader, ändå var jag kvar längre än de flesta. Antagligen räckte pengarna som de fick från Sundsvall inte längre än så. Så när pengarna var slut så var det tack och goodby.
Ja! fast vi borde väl ha varit tacksamma. Vi hade ju haft någonstans att bo i 6-8 månader. Jag har nog varit tacksam ända tills nu. Jag inser med facit i hand att man ingenstans kommer utan utbildning.
Konsekvens.
När det placerade barnet fyller 18, finns sällan någon plan för utskrivning eller för framtiden. Många gånger har barnet flyttats från fosterhem till fosterhem. Detta stör skolgången så ofta är utbildningen dålig eller obefintlig. Fosterhemmen och särskilt HBV-Hemmet är angelägna att bli av med barnet för att kunna fylla platsen med ett nytt barn. Hur känner sig ett barn som gång på gång fått uppleva separationsångestens våndor och till sist bara överges utan hjälp att klara sig eller att återknyta till sin familj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar