En förstörd barndom!

Det är ju vad jag fått med mig i livet, en förstörd barndom. Det sätter sina spår. Det formar en till den man är. Vuxenlivet och livet blir som man blivit behandlad som barn.  En förstörd barndom betyder ett förstört vuxenliv och liv. Jag tror inte många illa behandlade, oönskade och oälskade barn klarar sig ifrån det. Det sitter i själ och hjärta för alltid! Till slut blir man en annorlunda tillbakadragen person. Man passar inte in. Man duger inte. Det mesta man gör blir fel, inget är bra!

Är det så eller är det bara en känsla jag har?

Jag gick i femte klass och vi skulle skriva uppsatser om vår hembygd. Vi skulle vara med i en tävling som omfattade Sveriges alla skolor. Min uppsats blev en av Sveriges bästa. Jag fick ta emot pris i kyrkan. Ingen av min släkt var där. I dag hade jag velat se min uppsats. Men den slängdes när de slängde ut mig. Samtidigt så slängde de mina teckningar som var guld för mig. Där låg mina drömmar om det fina och vackra. Det var i den världen jag försvann in i när jag mådde skit. Den livlinan tog de också ifrån mig. Det åkte på soptippen. Inget dög till dem. De bara hackade på mig. 

Jag kommer ihåg när jag kom ner till Edesta flickskola vad jag hade med mig. Jag ser de där vita plastpåsarna fortfarande framför mig där de står på golvet. Innehållet är det jag äger. Det märkligaste i allt det här är den stora flaska hårspray som fanns med. Den där flaskan var så otroligt stor så den glömmer jag aldrig. Den gav mig ingen glädje utan bara problem. 

Jag är så trött på det här. Man känner sig förföljd av ondska, av människor som inte vill en väl. Det spelar ingen roll att de flesta är döda. De finns där i alla fall och fortsätter att förstöra. Man blir aldrig fri dem!  

Såren i själen efter barn och ungdomen..

Skuld och skam,  dåligt samvete, misstro, förlorad livsglädje, längtan, brännmärkt av socialas papper, ett livslångt sökande, rotlöshet, saknad, ensamhet,  rädsla,  ångesten, blygsel, skygghet, tillbakadragenhet, avståndstagande, på vakt, oro, att gråta är fult, att kramas är fult, att skratta och vara glad bestraffas, smärta, ett oerhört människoförakt,  rättslöshet, chanslös, den stora sorg man bär på, avsaknad av tillhörighet,  avsaknad av skyddsnät, avsaknad av rötter,  avsaknad av självförtroende,  avsaknad av utbildning. 

att ej känna sig önskvärd,  att känna sig  mindre värd än andra ,  att inte duga .

Vid 16 års ålder började  min vandring ensam genom livet med skador efter fysisk och psykisk misshandel .

Det här var min ryggsäck.

Edesta Lanthem och Husmodersskola - En god gärning eller inte..

På skolan fanns ungefär 20 tjejer samtidigt, de flesta var runt 15-16 år.  Det kom och gick tjejer. En del hade varit på sådana här skolor innan, de bollades runt. För en och annan var det här första skolan av denna sort,  jag var en av dem. Jag hade alltså ingen aning om vad som väntade mig. För det första så förstod jag inte vad jag gjorde där. Det hade ingen talat om när jag reste hemifrån. Hur jag kom dit har jag faktiskt ingen aning om. Jag visste inte ens hur länge jag skulle stanna. 

Vi delade rum två eller så bodde man i ensamt rum. Ja! Här fanns då ett gäng hårdföra tjejer på skolan när jag kom,  det fick jag snart veta av.

På skolan förekom styrkemätning. Vem skulle ha makten! Inget jag var van eller beredd på att behöva ta till nävarna. 

Allt vad Sundsvalls kommun skrivit att jag gjort fanns här på Edesta , stölder, slagsmål, mobbing, sprit, droger .m.m.   Det sämsta var nog ändå att ingen riktig skolgång fanns, fast det tänkte man ju inte på då. Det bästa var väl att man fick veckopeng.. 20:- i veckan att spendera på vad man ville. Jag var glad för den slanten!

Några år efter det jag "muckat" så införde Edesta riktig skolgång för flickorna. De insåg väl sitt misstag. Men inte hjälpte det mig.

Rektor Gunnar Essen en person jag hyste stor respekt för. En person som jag litade på.  För flickorna på Edesta var hans ord lag. Hur kan det komma sig. Vi ville inte göra honom besviken på oss. Kan det bero på att han brydde sig om oss. Han var en person med stort hjärta, det räckte för många. Något som förundrade mig var att på hans kontor på hyllan bakom honom fanns massor av fotografier på flickor som varit på Edesta.  Han kunde berätta om dem alla, han kände dem! Och han gjorde det med stolthet i rösten och med glädje i sina ögon. Han hade en otrolig pondus, vi såg upp till honom. Varför finns det så få sådana här människor? Fler sådana så skulle världen se annorlunda ut!

Heder åt denne mans minne! som gav mig i några månader ett hem!

Tack!

Det var en del tårar och sorg på detta ställe,  en del hade och hade haft det förjävligt !

Många gånger har jag undrat hur det gick för tjejerna.  En del vet jag, men långt ifrån alla. De flesta var reko och bra tjejer i grunden. Livet hade bara "tuffsat till dem ordentligt"

Jag vet att någon av tjejerna förolyckades i en bilolycka, ett par tog senare livet av sig.

En del är gifta och har barn, och så vidare!

Edesta .. en god gärning? Eller ville de sociala myndigheterna endast spara pengar, dra ner kostnaderna.  Edesta drevs i Stadsmissionens regi.

Jag kom bara längre och längre ifrån mina rötter, längre och längre ifrån mina nära och kära. Det var så jag tyckte och kände det då.  Det var mycket ensamt i själen.  Året var 1968 och jag skulle fylla 16 år.

Mina drömmar och önskemål hade varit att få studera på konstfack, jag ville bli inredningsarkitekt, eller designer inom kläder eventuellt konstnär.  Konstfack låg i Stockholm så det var den enda möjligheten att studera vidare. Jag blev nekad det. Stockholm var inget bra för flickor, konstnärer var alkolister och slödder. Det var motiveringen. Ändå inte så långt efter så skickas jag alltså ner till Stockholm och "Edesta"

Idag måste jag ju i mitt stilla sinne undra.  Vad var då Edesta? Nog måste väl Sundsvall myndigheter ha vetat om vad som hände på en sådan skolan.  Annars finns det dokumenterat en del i ett häfte som handlar om Edesta.

Så det de gjorde var att skicka mig rakt till det de skulle hålla mig ifrån, droger, sprit och eländ.  Och ingen riktig skolgång fanns.  När Edesta tiden var slut, så var det slut med ansvar från berörda personer. De sket helt enkelt i mig! Under alla år som jag varit placerad har inte en enda person från myndigheterna frågat mig om vad jag vill eller om hur jag har eller haft det.

Jag ska citera några rader ur detta Edesta häfte, och då i början på 1960-talet. Detta häfte om Edesta fick alla flickor när de "muckade" som minne.

Till det primitiva under de första femton åren hörde också kommunikationerna. Edesta ligger ca 7 km från Mölnbo järnvägsstation, 1 mil från Gnesta och lika långt från Järna. Skulle man till någon av dessa orter, hade man att välja mellan att gå eller åka hästskjuts. Den som skriver detta har frusit mycket under kalla vinterfärder från Mölnbo till Edesta och åter i trillan eller vid högtidliga tillfällen "droskan" bakom Freja eller Pärla. Det betydde en förändring i Hemmets liv, då bussförbindelse öppnades mellan Vagnhärad och Gnesta med hållplats utanför hemmets grindar. När bilar sedan började rulla allt tätare förbi hemmet var mycket av dess frid störd. Detta hänför sig till tiden efter den första föreståndarinnans avgång. Hon slapp uppleva dessa svårigheter. Så mycket mer fick " den andra generationen" bära dessa bördor. Pojkar och ynglingar som visste att det fanns flickor på hemmet, stannade med sina bilar på vägen utanför, signalerade och väntade. När nattmörkret föll på, gick de ofta ända fram till hemmet och knackade på rutorna till flickorna eller gav på annat sätt till känna att de fanns där.

Flickorna, seom med tiden kommit till stor del bestå av sexuellt störda ungdomar, blev oroade, och hela hemmet kunde på några ögonblick bli som ett hav i böljegång. Det var påfrestande för personalen och upprivande för flickorna. Rymningar, som förut nästan aldrig förekommit, blev nu icke längre sällsynta. Många är de nätter, då föreståndarinnan måste ge sig ut och söka efter elever som "gått". oftast var det väl bara ett tillfälligt frihetsbegär och lust att utmärka sig som var drivfjädern till rymningarna.

"Jag citerar inte länge " men det går att läsa att ibland kunde det bli allvarligare än så här.

När min tid på Edesta var slut efter 8 månader så hade jag ett betyg från Edesta på hushållsgöromål. Inget betyg man sökte vidare på till någon skola . Inget betyg man sökte jobb på. Man kunde inte visa att man varit där, man var märkt. Så var det betyget från halva åttan som återstod.  Inget att söka in på någon skola eller söka jobb på.  Utgångsläget var inte bra, inte på nått sätt.

Jag kan ju lindrigt påstå att mitt liv blev en strid.

Och ut skulle man från Edesta efter dessa åtta månader, ändå var jag kvar längre än de flesta. Antagligen räckte pengarna  som de fick från Sundsvall inte längre än så. Så när pengarna var slut så var det tack och goodby. 

Ja! fast vi borde väl ha varit tacksamma. Vi hade ju haft någonstans att bo i 6-8 månader.  Jag har nog varit tacksam ända tills nu. Jag inser med facit i hand att man ingenstans kommer utan utbildning.

Konsekvens.

När det placerade barnet fyller 18, finns sällan någon plan för utskrivning eller för framtiden. Många gånger har barnet flyttats från fosterhem till fosterhem. Detta stör skolgången så ofta är utbildningen dålig eller obefintlig. Fosterhemmen och särskilt HBV-Hemmet är angelägna att bli av med barnet för att kunna fylla platsen med ett nytt barn. Hur känner sig ett barn som gång på gång fått uppleva separationsångestens våndor och till sist bara överges utan hjälp att klara sig eller att återknyta till sin familj. 

Skolan - Skolgången var hemsk

Skolan var väl inte så kul. Kände mig som någon som kommit med ett UFO. Och det blev nog väldigt påtagligt när jag började i Harmångers skolan.

Mina första skolår gick jag i Hagaskolan och på Södermalmsskolan i Sundsvall. Från årskurs fyra gick jag i Harmångersskola. Från början var det en liten skolan men den byggdes ut och blev en centralskola som rymde 400 elever. 

Jag hade mycket frånvaro redan i småskolan och det berodde väl på att jag var tvungen att passa mina syskon när vår mor istället satt och söp på nått ställe. Man var alltid orolig och på språng.

Jag var nog mer vuxen än mina skolkamrater och kanske på grund av det så fick jag aldrig några kompisar. De lekte med dockor, jag tog hand om mina syskon och min mamma. Jag var ofta ute och letade efter vår mor.  Och det här resulterade i att jag inte klarade mitt första skolår utan fick gå om första klass. Jag gick alltså tre år i Hagaskolan. När jag började i Södermalmsskolan så var det i tredje klass. jag vet inte ens om jag var godkänd det året heller. Det var samma där! Tog hand om småsyskon när vår mor inte klarade av det. Jag gick i alla fall inte färdig det här året heller innan barnavårdsnämnden hade flyttat på mig. Nästa skola jag började i var i Harmångersskola och i fjärde klass. Det gick nog bra i några år och jag hade bra betyg. Fast jag blev aldrig accepterad av mina klasskamrater. Jag vet inte om det berodde på att jag var längre än vad de andra var eller om det var för att jag var en utböling. Eller vad vet man! De kanske blev förbjudna att vara med mig. Snacket går ju fort runt i byhålorna. Alla visste säkert allt om mig. Eller så var det väl för att jag var så jävla skitig jämt. 

En gång när vi gick i sjätte klass så var det väl något några av oss fick roligt åt, vi skrattade så vi grät, det slutade med att jag åkte ut i korridoren för att stå och skämmas. Inte stod jag kvar där! Jag gick upp på Harmångers motell och drack ur deras kaffe grädde. Skämt åsido! Så förnedrad jag kände mig så jag skämdes.

Få en bestraffning för att man var glad och hade roligt. Sen har jag alltid skrattat med handen för munnen. Men för övrigt så gick det bra i skolan, hade riktigt bra betyg, faktiskt fler 5:or och 4:or.

Inte var det någon som kom och tittade när jag tog emot pris i kyrkan för en av sveriges bästa uppsatser. Jag gick nog i femte klass då. 

Jag sjöng i kören och var med i luciatåget ett år i Harmångers kyrka. Kyrkan var full av folk men mina anhöriga lös med sin frånvaro. Men så var det! Jag var inget värd. Inget sas när jag gjorde något bra och fint. Men däremot sas det mycket om jag gjort något de inte gillade. 

Jag var längst i klassen, hade de största fötterna. Det snålades med pengarna  så det var bara att gå till skolan med 2 par nummer förstora skor. Visst låter det kul, men det var det inte.

När de andra på håltimmarna tog en fika på motellet så fick jag titta på eller dricka upp motellets kaffegrädde.. Fast för det mesta följde jag inte med, jag skämdes för att inte kunna fika som de, och på det sättet hamnade man utanför igen.

Det var ju inte alltid man lyckats sno åt sig några ören hemma.  Varför fick inte jag veckopeng när andra ungar fick det.

Det var nog ingen som var så ensam i skolan som jag under min tid i Harmångers skola. Antagligen för att jag inte hörde dit, jag kom ju från Sundsvall och bodde i fosterhem. Ett lovligt byte var jag tydligen för klassens pojkar. Vid några tillfällen fick jag slåss med dem när de ofredade mig. Vid ett tillfälle i den gamla Harmångerskola när jag skulle gå på toaletten som låg i källaren av byggnaden så hände följande:  Ett gäng av grabbarna väntade på mig gömda i den mörka korridor som ledde till toaletterna. De lyckades inte i det de tänkt sig. Jag klarade mig med sönderrivna kläder. Den här gången berättade jag hemma, men inte nästföljande gång som inträffade nått år efteråt. Jag var först tillbaka i klassrummet efter skidtävlingar vi haft under dagen.  Min ensamhet blev inte långvarig. Två av de pojkar som tidigare ofredat mig dyker upp i klassrummet. Sen blir det en skräckfylld stund för mig.  Jag fick slåss som en galning mot dessa två som med alla medel försökte få av mina kläder. Men de lyckades inte denna gång heller.  Den här gång berättade jag inte för någon.  Det kändes förjäkligt. Det går inte att beskriva i ord! Det var hemskt! 

Farfar dog och jag fick tillbringa en tid på ett annat ställe. Vi bodde i Edsäter vid tillfället. Jag kommer faktiskt inte ihåg tiden mellan min farfars dödsfall och tills vi flyttade till Strömsbruk. Den finns inte!

Jag har  aldrig glömt det!

När jag var runt 13-14 år hade jag fått nog. Fått nog av dessa människor, både min släkt (fosterhemmet) och av skolan. Jag var less på att vänta! Jag började lifta upp till Sundsvall för att leta reda på min mor och mina syskon. Ibland liftade jag med någon personbil, fast för det mesta med någon tradare, ibland åkte jag in till Hudiksvalls hamn och liftade med något lastfartyg som skulle vidare och förbi Sundsvall. På en av de båtarna träffade jag en kille  "Tryggve" som jag är evigt tacksam mot. Han tog hand om mig och såg till att inget hände, att jag kom välbehållen till Sundsvall.

Så började  mina resor mellan Strömsbruk och Sundsvall.  Det visade sig att min mor var gravid, hon bodde då nere vid Selångersån i några gamla ruckel, tillsammans med en karl, båda alkoholmissbrukare. Hon gick på stadiga kontroller så hon höll sig nykter under denna tid. Så kom då nästa bror till världen. Självklart så kom supandet igång igen. Mina resor blev tätare och min egen skolgång blev det mindre av. Slagsmål och fylla igen, och där fanns den lilla. Jag åkte upp två dagar före jul vid ett tillfälle, min lillebror var väl knappt 2 år.

Där satt de fulla. Ingen julgran inga förberedelser alls inför julen. Min lillebror hade inte ätit så jag gjorde iordning en korv med bröd till honom.  Den kvällen stal jag en julgran nere vid ån, klädde den och fixade innan jag liftade hem mot Strömsbruk igen. Många gånger under den här tiden, så länge lillebror fortfarande bodde kvar liftade jag upp till Sundsvall för att se till honom. Nästan lika många gånger hade jag polisen och sociala i hälarna.  Jag måste ha varit väldigt farlig. De sökte mig med hund vid ett tillfälle. Det var inte alltid de hittade mig, ofta gömde jag mig i skogen i någon trappuppgång .m.m.  Lika många gånger sov jag på det viset.  Kunde bli lite obekvämt och kallt ibland.

Men så tog även detta slut.  Barnavårdsnämnden hämtade upp honom och han hamnade i fosterhem.  Vid den tidpunkt var min skola slut.  Jag hade blivit reglerad i halva åttonde klass. "Hög frånvaro från skolan, plus den bilolycka som förändrade mycket för mig". 

Min farmor nekade mig att söka vidare till konstfack. Henne förklaring till det var:  Konstnärer var slödder och alkolister. Från den dagen var det färdig tecknat / målat för min del.  Jag la undan papper och penna, har inte tecknat och målat igen innan år 1994. Ja! Hon tog ifrån mig något värdefullt!  

Fast samtidigt hade det säkert något med bilolyckan att göra.  När jag kom tillbaka till skolan igen efter 1 månads frånvaro så var jag mig inte riktigt likt längre. Jag hade haft lätt för mig innan olyckan, men nu var det inte så längre. Tyvärr kopplade ingen ihop mina dåliga resultat med olyckan, inte ens jag själv, utan skolan påstod att det var trotts och uppstudsighet från min sida.

Men allvarligt! Jag fattade inte ett skit av mycket det lärarna försökte lära ut. Speciellt svårt blev det med lästal i matte. Från en 4:a i matte ner till en 1:a väldigt snabbt. Sen när jag blivit äldre har jag ju märkt och förstått hur allt hänger ihop.  Jag fick mig väl några riktiga smällar i huvudet vid olyckan, så något med min koordination blev förstört.

Olyckan skedde en natt på väg hem från Sundsvall. Vi fick lift med ett par fyllon. Vi såg det inte innan vi klivit in och då var det försent. De vägrade att stanna för att släppa av oss. Tyvärr var det här enda gången jag haft någon med mig på mina resor till min mor.

Klockan är 15:07 söndag - 2011-05-15

Den här boken skulle kunna bli mycket rörig, precis som mitt liv varit. Svårt att se en helhet. Fullständigt kaos! Det får bli som det blir. Pusslar ihop bitar från olika dokument jag har. Det är allt från hemsidor och bloggar till tingsrättspapper, utdrag ur de sociala arkiven "barnavårdsnämnden" och inte allra minst från den statliga utredningen om vanvård i den sociala barnavården. Jag tillhörde en av de 404 första personerna som intervjuades. Utredningen startade så smått år 2006. Idag är det år 2011 och den är ännu inte klar. Inget beslut har ännu tagits av regeringen. Den första delen är publicerad som bok. Tyvärr så återger den inte mycket av det de drabbade intervjuade personerna berättat. Det mesta är statistik! En rätt så trist bok, rätt så innehållslös. Ingen hårresande berättelse från någon drabbad person. Egentligen en helt meningslös och ointressant bok för en privatperson.

– Det är sammantaget ett stycke mycket mörk historia – svensk historia. Så säger dom, de politiskt styrande! Men sen händer inte så mycket mer, allt dras ut på tiden, åren går. Dagens datum har 43 personer hunnit avlida. Alla 43 personerna finns med i utredningen. Det är ytterligare ett svek från politiskt håll och en skam för Sverige.

Under den tid som våra svenska politiker tar på sig för att besluta om det här, under den tiden har jag tänkt knåpa ihop den här boken med mina bristfälliga skolkunskaper och med min okunskap i ämnet att skriva en bok. Vi får väl se vem som blir först färdig! Jag med min undermåliga skolgång eller dom med sina fina skolkunskaper.

Jag har undan för undan fått rota i det förflutna för att förstå och kanske för att få en identitet. Få veta vem jag är eller var?

- Det gör ont att rota i det förflutna!

Året är ca 2004. Vad har jag lärt mig av det här.

Alla borde gå en barnskötare utbildning innan de skaffar barn, helst borde det vara lag på det.

Jag gick en utbildning på komvux för ca 10 år sedan. En barn och omsorgsutbildning.

Med mycket möda och svett tog jag mig igenom den. Ingen kan nog ana hur påfrestande den var på många sätt. Men summan av det och som kanske inte många tänker på är.. för att kunna gå vidare i livet så måste man avsluta kapitlet innan.

Så det bästa man kan göra är att ge sina barn en ärlig start i livet, inte ljuga och krångla. Sanningen är bättre hur illa den än låter.  Att behöva gå och fundera på obesvarade frågor tar knäcken på en! En ärligt besvarad fråga gör att man kan bearbeta den och sen gå vidare i livet.  En obesvarad fråga gör att man famlar i mörkret och funderar på det "livet stannar upp" Inte vill väl någon sina barn så ont. 

Har du inget annat att ge dina ungar, så ge dom ärliga svar. "Ge dom rötter och vingar"

Rötter

Att veta var vi kommer ifrån, vad vi har för bakgrund anser jag vara väldigt viktigt.

Så har det i alla fall varit för mig. Jag anser att har man varit omhändertagen så bör man omgående när man som myndig och skrivs ur samhällsvården få ta del av de handlingar som finns om ens person. Finns säkert många som inte ens vet sin egen födelsevikt "de har inget, de är ingen"

Så önskvärt är ju att handlingarna gås igenom av de sociala eller berörda personer och den som varit omhändertagen. Jag tror mycket skulle vara vunnet för alla parter. Mycket som finns skrivet kan kanske dementeras direkt som felaktigt. Det kan kanske vara väldigt avgörande i framtiden för den som varit omhändertagen, kanske livsavgörande. 

Det är ju så det är att det man inte vet kan man inte göra något åt! 

Något som direkt kom osökt upp i mitt huvud och som fortfarande gör mig "vred"

 Min ena son började komma hem från skolan med magont.  Jag började prata med honom om det, undan för undan kröp det fram hur det fanns en lärare som utsatte honom för mobbing. Han förnedrade min son inför klassen på olika sätt, han kunde säga att han var dum i huvudet  m.m. Eftersom detta fortsatte sjönk min sons betyg i detta ämne. Det var fan i mej inte riktigt klokt.

Självklart började jag ifrågasätta lärare och skola. Jag pratade med min son som sa till mig: Om en lärare säger till mig att jag är dum i huvudet så måste jag ju vara det, för en lärare måste väl veta. Och självklart är ju att han trodde det, för en lärare ska ju lära ut, och oftast tycker ungarna att lärare är något betydelsefullt med all sin kunskap.

Jag tog ett snabbt beslut, vilket var viktigast!  Min sons självrespekt och tro på sig själv, eller respekten för vuxna människor. Och jag tror ni kan gissa vad jag valde.

Jag berättade för min son om vuxna människor, hur de kunde vara..även lärare. Att lärare inte var mer än någon annan människa. Och att denna lärare var en stor skitstövel. Ja jag sa väl en hel del mer.

Jag anmälde detta till rektorn, sen till kommunen och senare till skolverket.

 Den här läraren psykade ner min son till den grad att han trodde att han var dum i huvudet, och då föll antalet rätt på skrivningarna. En låsning ett trauma hos min son. Ja! jag skulle ha kunnat gjort något med denna lärare som jag sen fått ångra. Han var inte värd det.  Men han "suger" fortfarande.  Det sämsta med denna typ av människor är att de sedan sprider skit och lögner omkring sig. Påverkar andra människor i vad de ska tycka och tro. Så gjorde denna lärare mot min son. Så hans sista 2 år i den här skitskolan blev inte rolig.  Som förälder får man lov att vara på alerten då, lärarna får på intet sätt tro att man inte är med i matchen.  Så föräldrar! Anmäl!  Du har inget för att du slickar röven på den här sortens människor. Ditt barn kommer att förlora respekten för dig, för de vuxna, för lärarna och för sig själv.

Så! Gå upp i närkamp med dem, sitt inte passiv.  Gör det för ditt barn och för ditt barns framtid! Det är vid sådana här tillfällen man känner hat! Man börjar förstå vad som egentligen hände när man var barn och ungdom själv! Verkligen ett uppvaknande och förståelse för hur vuxna människor gjorde bakom min rygg. Skolade och bildade människor. Man borde ha kunnat lita på dem som det lilla barn man var. 

Konstiga omhändertaganden.

 Åren var 1963 och framåt.

Vid första tillfället omhändertogs vi fyra barn.  Alla fick komma tillbaka hem utom ett. Och det var jag. 

Vid andra tillfället tog de ifrån henne ett barn till, men hon fick behålla två. Vid tredje tillfället tog de hand om de andra två barnen.  Efter en tid föder hon ett barn till som hon får behålla i fyra år. Det tog alltså några år innan alla barnen var omhändertagna ca 5-6 år.

 Låter inte det här väldigt konstigt.  Är man inte lämplig att ta hand om ett barn så är man väl inte lämplig att ta hand om något alls.

Jag träffade min styvfar Henning 2 år innan han dog. Han berättade då för mig att han trott att jag skyddat min mor och dolt saker för honom om henne. Min styvfar Henning tog hjälp av sin syster Kerstin Pettersson gift med bankdirektör Per Pettersson som vad VD på "Sundsvallsbanken" och dennes släkting Margaretha som var föreståndare på barnhemmet "solgläntan" i Sundsvall  för att i första hand bli av med mig och senare min helbror.

Jag kan ju läsa i de handlingar jag fått från Sundsvalls kommun att han återkommande säger till de sociala myndigheterna att jag och min storebror inte är hans barn.

Så började lögnerna om mig från myndigheterna under inflytande från de rika med pengar och makt. 

Maskrosbarn

Året är 2021 och jag har hunnit bo på 47 olika ställen.  Det blir väl antagligen så att man blir rotlös med den bakgrunden som jag har.  Eller jag kanske är på flykt från något.  Sorgen och smärtan kanske.  Men jag börjar nästan ana att det aldrig går att fly ifrån. Den finns inom en själv. Så kan det ju också vara att man sökt efter lyckan med ljus och lykta. Det kanske är allt tillsammans.  Men i vilket fall som helst så har jag svårt att trivas någon längre tid på samma ställe. Det kanske är något i personligheten. Jag måste bara vidare! 

De oönskade barnen och deras sätt att överleva. I alla fall de som överlever. Maskrosbarnen suger i sig det lilla, överlever på de mest karga platser. En enda droppe regn behövs för att de ska blomma ett  tag till.

Det här kanske är lite  kryptiskt tänkt av mig.   

Rensa ogräs.

Det är ditt ansvar att se till att gångbanan inom tio meter utanför din tomtgräns hålls fri från ogräs. Finns ingen gångbana ansvarar du för att hålla fint på 1,2 meter av gatan utanför tomtgränsen. Ser du över ogräset lite då och då behöver det inte innebära särskilt mycket jobb.

VAD SÄGER LAGEN?

Ja! Det här var en liknelse jag tyckte passade in på hur samhället behandlar de mindre lyckligt lottade människorna och vad lagarna ger för signaler. Jag kom från tåget en dag. Efter  vägen stod en dam nedböjd, jag kollade efter vad hon höll på med. Hon ryckte och slet som en dåre i några stackars tussilago som tittat upp i vägrenen. Jag ställde mig och tittade på henne. De första hon fick upp hade inga rötter. De överlevde säkert inte många timmar. Den andra omgången grävde hon med händerna längre ner i jorden, så hon lyckade få med lite rötter, sen stoppade hon bryskt ner blommorna i fickan. Tittade sig runt oroligt! Då fick hon se mig som stod och tokglodde på henne. Hon smög iväg med sin bil och det såg ut som om led av dåligt samvete. Inte så bra bilkörning.  Hon visste att hon gjort något som inte var så bra för de stackars blommorna. 

Det slog mig:  Om man rycker upp något med rötterna så bryskt lär inte det överleva speciellt länge...man kan inte klippa av något som rotat sig på detta sätt. Att flytta en planta med rötterna och sen för att den ska trivas på sitt nya ställe så behövs mycket omvårdnad. En sak är säker, jag hade inte velat hamna i den kvinnans klor!

"Dagen idag är en märklig dag, den är din, dagen igår föll ur dina händer, den kan inte få annat innehåll än du redan gett den. Dagen imorgon har du inte fått något löfte om, men dagen idag har du, det är det enda du kan vara säker på, den kan du fylla med vad du vill..använd dej av den! Idag kan du glädja en annan människa, idag kan du hjälpa en annan, i dag kan du leva så att kanske någon ikväll kan tacka dig för att du finns till. Dagen idag är en betydelsefull dag. Den är din!"

Jag kallar dem för överlevnadsdroppar.  

Det behövs så otroligt lite för att man ska orka ett litet tag till. Det här var mina överlevare. Det kanske låter barnsligt. Men så var det! Man suger i sig det lilla. 

Överlevnadsdroppar.

Min första droppe: Hela klassen hade målat på väldigt stora papper en solros, gick i första eller andra klass. Min ramades in och hängdes upp i korridoren .  Nu under tiden jag har hållit på att skriva ihop mitt livsöde så upptäckte jag något jag inte tänkt på tidigare, på en av de bilder som finns på rektorn "Edesta" så finns en solros bredvid honom.

Min andra droppe: Jag var väl i samma ålder som ovan. Min mamma skjutsade in mig på bio. Varför vet jag inte.  Filmen jag såg var en med Elvis Presley. Tänk er själv!  En 7 åring ensam liten tös tittande på en Elvisfilm. Men i vilket fall som helst så vann han mitt hjärta och blev en person som gav mig hopp och framtidstro. Han har följt mig hela livet.  Hans musik gav mig tröst när jag var ledsen och ensam.

. 

Min tredje droppe:  Läraren i tredje klass som ville ta hand om mig när barnavårdsnämnden knackade på i skolan.

Min fjärde droppe:  Maud på barnpsyket i Sundsvall , hon lät mig vara med henne, vi lyssnade på musik, jag fick titta på när hon tecknade sina fina troll. Maud var några år äldre än mig.. hon hade en dödsdom, hon skulle dö snart av ett födelsemärke som täckte hela hennes rygg.

Min femte droppe:  "Bygges" föräldrar som tog emot mig i sitt hem och lät mig trivas. Underbart snälla och varmhjärtade människor. Men det blev inte långvarigt..det såg mitt fosterhem i Strömsbruk till.

Min sjätte droppe:  "Tryggve" som tog hand om mig på båtarna mellan Hudiksvall och Sundsvall.

Min sjunde droppe: Mannen som förutsättningslöst lånade ut sin lägenhet till mig så jag kunde sova ut. Var han sov själv har jag ingen aning om.

Min åttonde droppe: Rektorn på Edesta Lanthem och husmodersskola som trodde på mig.

Min egen droppe: Min tro på det goda.  Musiken och Fantasin.

Det här har varit de större dropparna , det har väl småskvätt ibland också!  

Skuggan - Söndraren

Skuggan - Söndraren

I mitt boende hos farmor och farfar hade de två söner som bodde hemma. En äldre och en lite yngre. Jag delade rum med den äldre.  Jag  vet inte hur gammal han var, men nog borde han ha varit mellan 30 - 40 år. Det sas att han slagit ihjäl en annan person i boxningsringen. Att han fick sitta inne i två år för detta. Ja! han hade varit boxare. 

Jag har i vuxen ålder tagit reda på hur det var.  Det var inte som det sas. Han hade misshandlat en person. Det hade inget alls med boxning att göra.

Den här snedvridna mannen tog alla tillfällen att få kramas med mig . "jag var 10 - 11 år " enbart i syfte att kladda. Han fick resning och tryckte sin äckliga snopp på mitt ben. Han var stark, så han höll fast mig.  Var jag mörkrädd så erbjöd han mig att få sova tillsammans med honom. Han var efter mig jämt. Jag fick aldrig några pengar hemma..jag fick inget som andra fick. Listig som han var så lät han småpengar ligga framme. Självklart! Jag gick rakt i fällan och plockade på mig småpengarna och speciellt efter det att jag börjar rökt när jag var 13 år. På det här sättet fick han hållhake på mig. Han låtsades vara min enda vän och att han var så snäll , men han ställde aldrig upp hemma om jag blev elakt och orättvist behandlad.  Jag kunde omöjligt leva som andra barn och tonåringar, för han dök upp överallt. De flesta var nog rädd för denna stora koloss.  Ryktena gick ju om min far och honom hur de bakom folketshus tog ut störande människor och spöade dem gul och blå.  Ja! De gick vakt på danstillställningar.  

Vid ett tillfälle satt vi några ungdomar i en bil vid fabriken en kväll och pratade " helt oskyldigt" Killen som körde blev så jäkla rädd när han såg min farbror komma i sin bil så han gasade iväg, fort gick det på småvägarna in mot Hudiksvall. Det var vinter och blankis på vägen..så i en 90 graders kurva var det klippt. Bilen slog i snövallen, sen snurrade den några meter i luften för att sen hamna på alla fyra däcken högt upp på en snövall på andra sidan vägen. Till saken hör att min farbror legat bakom oss på ett visst avstånd.  Dummare än så var han väl inte så han måste ha vetat hur det skulle sluta. Vid ett annat tillfälle när jag var 14 år och hade varit ute och det hade väl blivit lite sent. När jag kom över gårdsplanen så kommer han ut genom dörren "han ler" när jag ska passera honom så smäller det. En rak höger skulle jag tro! Jag såg sjjärnor och minns inget mer fören jag vaknade upp i min säng.

Varför känner jag mig fortfarande rädd.  Alla är ju snart döda!

Min farmor är ju också död nu, hon kan inte längre klå mig med riset, inte ens hota mig med det! Som minne har jag ränderna kvar efter riset..så henne glömmer jag aldrig!

Uno som våldförde sig på min mor när vi bodde i Via, jag var ca 3 år . Jag kommer ihåg min mors ansikte, alldeles grått, uttryckslöst, hon såg sjuk ut. Jag försökte gömma mig, men han fick tag på mig ute på gården.. tryckte ner mig på backen.  Han låg över mig när han sa att han skulle döda mig om jag sa nått!

Året var 1955, samma år skildes min mamma och min så kallade pappa. Samma år misshandlade Uno en person och åkte in för det.  Jag har genom olika tingsrätter letat reda på upplysningar. Självklart eftersom jag har så konstiga och otäcka minnen. På något sätt måste jag bringa någon klarhet i det.

Min så kallade pappa åkte in i kurran 6 månader 1994 för att ha ofredat ett barn sexuellt.  Det var hans ena barnbarn. Tyvärr fick jag inte reda på detta, utan när han avtjänat sitt straff och några år till  "2001" ..då var det någon som helt plötsligt inte längre kunde vara tyst. Den personen hade på något sätt förstått att även jag varit ett offer. Hur denna person kunnat förstå detta förstår jag inte. Som vanligt så frågade jag inte. 

Jag blev glad åt att han åkt in det blev på något sätt en upprättelse för mig.  Men jag beklagar att jag ändå inte fick reda på det när det hänt. Han hade inte kommit undan med 6 månader då. Nu fick dom till det att det skulle varit någon tillfällig sinnesförvirring.

Det hade jag kunnat intyga på att det inte var. Den här gången fick han betala skadestånd. Jag fick inget.  Jo! Jag blev kallad lögnare av min farmor när jag antydde detta för henne och så blev det flickhem. Så det blev jag som blev skurken..det blev jag som straffades!

Hur många fler hade han ofredat? Jag tror att det finns ett mörkertal. 

Fosterhemmet hos farmor och farfar i Edsäter

 År 1963

Från ena helvetet in i det andra.  Det var inget man visste då, men det visade sig ju.

Från att ha varit oälskad, misshandlad, till besvär m.m. så kom man till nästa ställe som var ungefär likadant.  Oönskad och oälskad.  I detta hem var det fult att kramas,  allt var fult. Inget var bra som man gjorde, man var helt värdelös och det fick man veta också. Att jag var ett nödvändigt och påtvingat ont "jag skulle vara tacksam"

Var jag inte tacksam utan protesterade så blev det stryk med riset.  Blev man inte hotad med riset så blev man hotad av något annat. Min biologiska far var ett populärt sätt att hota mig med. Det fick effekten att jag försvann och gömde mig i några dagar. Han var så jävla otäck. 

Min biologiska far fanns 1 mil bort, bosatt med sin nya familj. Det var en person jag var väldigt rädd för. En riktig otäcking på alla sätt. Grov, burdus, elak, kaxig .m.m. Jag skydde honom som pesten och gör det fortfarande. Mitt ord stod mot hans vid ett tillfälle.  Jag förlorade och blev kallad som lögnare . Men det var ju inte första gången jag blev kallad för lögnare. Konsekvenserna av det jag avslöjat blev att jag fick flytta. 

Men ni ska inte tro att det blev snyggt och ärligt gjort. Jag skitades ner och ljögs ner till de sociala myndigheterna i Sundsvall.  De gjorde allt för att de skulle bli av med mig. De hade till och med försökt få in mig på en ungdomsvårdsskola. 

På nåder efter deras lögner om mig så  placerades jag på en skola för vanartade flickor.  En husmodersskola i stadsmissionens regi. Myndigheterna behövde inte ens betala för mig. Det fick stadsmissionen göra. 

Efter ca 14 dar kallades jag in på rektorns kontor.  Han hade haft mig under observation för han hade varit tveksam om han ville ta emot mig på skolan. Men efter dessa första dagarna på skolan så förstod han att det som fanns skrivet om mig inte var sant. 

Jag fick ut mina papper från myndigheterna när jag var 18 år . "Så ledsen jag blev" Jag rev dom i vrede sorg och smärta.  I dag ångrar jag mig att jag rev papperen. 

Jag tror min bästa tid i barn och ungdoms tiden var på Edesta. Det varade i 8 månader.

Jag ville aldrig åka därifrån. Det fanns regler, folk som brydde sig, ordning och reda, man blev sedd. Vilket underbart ställe, vilken underbar personal. Här fick jag vara "ung" bara ta ansvar för mig själv.  Tur i oturen att jag kom hit annars vet jag inte hur det gått .

Jag hade antagligen inte blivit så gammal.  Hade nog tagit mitt liv! Det hade jag ju redan försökt med när jag var 13 år. 

Sundsvalls barnavårdsnämnd hade fixat en plats till mig på en ungdomsvårdsskola .

Så hade de tänkt sig min framtid, så mycket hade min farmor ljugit ihop det.  Till och med min klasslärare ljög. Min farfar dog endast ett par år efter det jag flyttade in och det var då det riktiga helvetet började. Vi hade min farmors gamla mor boende hos oss, vilket hon inte gjort från början. När denna skräcktant kom så blev inget sig likt.

Det var hon som kunde slå en blöt disktrasa i ansiktet på mig, eller damma ett kakfat i huvudet på mig. Det var hon som diskade om disken när jag diskat. Det var hon som talade om hur dum i huvudet jag var. Det var hon som kallade min mamma hora och luder och som sa att jag var lik min mor.  Fast det var ju inte bara hon.  Det var också min ena farbror och pappa som tafsade på mig. Så fort de fick ett tillfälle. Jag fattar inte i dag att vuxna runt omkring inte sa nej! De måste ha sett det här. Det kunde ju ske mitt framför ögonen på min farmor. 

JaJa!

Jag fick på nått sätt upprättelse för några år sedan. I slutet på 1990 när pappa-pedofil  åkte in för att ha ofredat ett barn.

Gissa hur det kändes! Jag jublade av lycka för att han åkt dit,  men min farmor var död sedan länge. Men antagligen hann hon få reda på det innan hon avled. Det kanske var därför hon inte ville leva längre utan la sig ner och dog. Men jag tror det var ensamheten som tog livslusten från henne. Hon blev väldigt ensam på slutet. 

Jag mötte henne på dödsbädden. Hon ville att jag skulle förlåta.  Men hon sa aldrig för vad. I dag ångrar jag mig att jag inte frågade för vad. Jag hade inte hjärta att fråga för hon grät hela tiden.  Utan jag förlät. 

Borde inte de sociala myndigheterna kontrollerat mitt boende närmare, speciellt när jag började avvika därifrån titt som tätt.  Inte en enda gång pratade de med mig under dessa år för att förhöra sig om hur jag hade det.  De körde sitt egna race. 

Man kommer på saker när man sitter och skriver så här, saker man inte tänkt på tidigare.

Borde inte Sundsvalls barnavårdsnämnd gjort en ny utredning när min farfar dött, det var ju han som var vårdnadshavare för mig. Och speciellt då det var han och ingen annan som ville att jag skulle få bo hos dem. 

Min farmor var känd för att vara elak,  ända sen liten. Inget hon stack under stol med själv. Hennes gamla mor som bodde hos oss var inte så snäll hon heller. Min farmors egen berättelse: Som barn och unga bodde de i ett torp i Västergötland. I närheten fanns en damm. De var fyra barn i familjen, två flickor och två pojkar. Min farmor blev tillsagd av sin mor att knuffa i sin syster i dammen för att de skulle bli av med henne.  Varför vet jag inte. 

Vi bodde 6 personer i två rum och kök, 5 vuxna och så jag.  Utan indraget vatten, utan tvätt möjligheter, utan toalett. Här runt i gårdarna skvallrades det friskt, men det fanns väl inget roligare att göra för tantorna. 

Min farfar hade jobbat på som chaufför till "bolaget" han hade kört lastbil. När han sedan förlorade fingrarna i sågverket så var hans arbetsliv slut.  Rakt över vägen låg järnvägsstation som tidigare hade varit en stor knutpunkt. Transporter från sulfitfabriken, och sågverket. Det sista tåg "tror jag som stannade vid stationen var ett ånglok och då var det väl någon turisttur, eller om den gick permanent denna tur ska vara osagt.

Jag fick snart klart för mig att hade det inte varit för min farfars skull så hade jag inte flyttat till dem.  Han bönade och bad för mig.  Det sas inte bara på elakhet. En del sjukjournaler som jag senare fått från sjukstugan bekräftar att det var min farfar som var målsman för mig. Det var en katastrof när han dog.  Jag förstod nog direkt när jag såg honom falla till golvet att helvetet hade börjat på riktig. Jag grät, jag älskade min farfar. Gammelmormor smög fram bakom mig och väste i mitt öra "vad grinar du för" du har väl aldrig brytt dig om farfar.  Jag var 11 år då.

Och jag kan ärligt säga att jag känner än idag en stor avsky för denna hemska människa! Efter min farfars död 1965 flyttade vi till ett annat ställe. Den gamla stugan i Strömsbruk. Lite bättre blev det i alla fall med komforten. Nu hade vi toa inne, slapp utedasset med spindlar och tidningspapper att torka sig i arslet med. Vi fick rinnande kallt vatten, fast fortfarande inte varmt. Och ännu inget badkar eller sådana tvättmöjligheter. Komforten blev bättre men hur blev resten.  Fy så jag saknade Edsäter. Naturen och skogen. Jag tyckte inte om Strömsbruk och gör det inte ännu i dag år 2021.  År 1969 revs huset i Edsäter. I dag är även gamla sjukstugan i Strömsbruk riven.  

1996 åkte jag en tur till Edsäter. 

Huset är rivet, det som återstår är stenen, jordkällaren, ett lock övertäckt där vattenpumpen hade funnits. Den stora gårdsplanen är igenväxt, stigen bakom uthuset som ledde ut i skogen syns inte ett spår efter. Här fladdrar ingen tvätt längre uppe på berget. Jag försökte köpa den här tomten av år 2005 men fick avslag av den anledningen att det inte fanns vatten draget. Mycket märklig anledning. Som jag inte tror på. 

Varför jag egentligen överhuvudtaget kom på tanken är en gåta för mig själv. Kanske ett sätt att vrida tiden tillbaka. Men det går ju inte, gjort är gjort! 

En gång när jag var liten åkte jag med min farmor till Bergsjö med Bergsjökoa. Där fick jag en karta bokmärken "brudpar" Jag har vaktat många år över min skatt.   Jag hade inte så mycket grejor, så jag var väldigt rädd om det jag hade. Jag sålde bokmärkena för några år sedan i ett försök att göra mig av med gammal smärta. 

Ett litet PM. Min farmors far var "rallare" han blev överkörd av tåget på bron en bit ifrån station. Han var då drygt 40 år. Delarna efter honom plockades ihop i säck. Fast jag är benägen att tro att han tog livet av sig. 

Sundsvalls sjukhus - psyket - Kränkt och dragen i smutsen!

Hur de sociala godtyckligt särbehandlar ett barn, skiljer det från sina syskon och föräldrar.

Från barnhemmet till Sundsvalls psyke. Jag! Men inte mina syskon.  Det blev följderna efter bråket med barnhemmets personal i samband med att de hade misshandlat min bror och att jag var förbjuden att träffa mina småbröder...vilket jag inte accepterade. Personalen hade blivit tillsagda av släktingar till mina småbröder att vi skulle säras åt. Jag fick inte träffa mina småbröder, personalen vaktade på oss!

De blockerade dörrar, de var alltid på alerten för att stå i vägen. Så blev det då att jag hamnade inlåst på psyket i Sundsvall. Då kunde jag ju inte nå mina syskon längre. Det var deras sätt att skilja oss åt! En gång kom min mor på besök under de månader jag var där. Hon lovade mig att jag snart skulle få komma hem, men så blev det ju inte. Mina tre syskon kom hem, men inte jag. Varför inte jag? Vad

hade jag gjort? När min familj flyttade till radhus i Härnösand var jag fortfarande inlåst på psyket. När jag fick börja gå till skolan igen fanns ingen av de mina kvar i Sundsvall. Bara jag ensam kvar! 

Vägen var lång till skolan, från den ena sidan stan till den andra, den var ensam och lång! Jag förstår just nu när jag skriver detta, att det var just här min stora inåtvända livslånga sorg började. Den eviga gråten inombords. De svek mig allihop! De ljög och övergav mig. De älskade inte mig. Varför gjorde de så mot mig. Varför tillät och medverkade vuxna utbildade psykologer, socialtjänstemän till detta..

Herregud! Min styvfar svek oss allihopa, sen dyker han upp igen. Då får jag inte längre vara med. Jag antar att det var han som fixade bort mig. Det gjorde ont då och det gör ont nu när jag börjar få bilden klar av vad jag inte förstått, inte velat förstå!

Jag var upp till Sundsvall när jag var runt 50 år. Jag gick på samma gata som jag gjort när jag gick den långa ensamma vägen till skolan som 9 åring. Jag skulle köpa en present till en vän. En ängel skulle jag köpa. Det blev en väldigt konstig upplevelse. Jag kan påstå att jag inte vill gå på samma gata igen. Det var så otäckt. Jag mådde skit. Det blev ett trauma. Det var som om jag inte var närvarande längre. Jag fick yrsel och det kändes som om jag raglade. 

Tiden har hunnit ifatt. Jag börjar se helheten av det som hänt.

Nu har handlingarna kommit från de sociala myndigheterna, papperna om mig och om min mor! Om min barndom och ungdom, om min mors helvete! Tiden har hunnit ifatt. Jag börjar se helheten av det som hänt. Sorgen, smärtan, maktlösheten, skulden "jag hade svikit".

Jag kan känna allt tydligt, precis som det skulle ha varit 1963.

Jag känner mig så ledsen och besviken på vuxna människorna.

Jag kommer ihåg på barnhemmet när personalen gett sig på min storebror, de hade petat honom i ögonen. Han skrek av skräck och smärta.

Jag hade alltid funnits som skydd för mina syskon så inget ont skulle hända dem, och just då var jag inte på plats. Jag kommer ihåg känslan när jag hörde min brors skrik. Sen står vi båda i trappen, jag framför min bror med personalen framför mig. Jag skriker och är förbannad på dem. Det blir ett jävla liv. Jag är rent galen!

Jag gjorde allt för att skydda mina tre bröder. Min äldre bror var snäll och glad, ingen bråkstake. Så det var lätt för dom är vara taskig mot honom. När jag var riktigt liten så rullade jag omkull de som var elaka mot min bror. Jag var så tjock så jag såg ut som en boll när jag kom springandes. 

Att de gav sig på honom var väl antagligen att vår styvfar pratat lort. Han gillade inte min storebror. Han gillade egentligen ingen av oss. Vi var ju inte hans, som han uttryckt det för de sociala myndigheterna. Eftersom vår styvfars svågers kusin var föreståndarinna på barnhemmet så var det här ju en enkel match för dem att vara elaka mot oss.

Det här visste jag inte tidigare:

I mina handlingar går att läsa att min äldre bror flyttade med familjen till Härnösand, det blev inte långvarigt. Så var det då dags igen för omhändertagande. Min bror bönade och bad att slippa komma på barnhem, ändå hamnade han åter på ett sådant, fast denna gången på ett annat barnhem, "stackarn" han måste ha varit helt vettskrämd! Senare hamnade han hos några bönder som obetald dräng. Bondfamiljen fick väl bra betalt från myndigheterna för att ha honom som dräng.. 

På grund av att jag tog hand om mina syskon och skyddade dem så kan man läsa i ett yttrande föreståndarinnan på barnhemmet gjort till socialen att jag var uppstudsig och omöjlig att ha att göra med. Att jag var psykiskt störd! Så går att läsa om mig för det jag gjorde, för det de vuxna människorna inte gjorde. Det var de som skulle ha skyddat oss barn, det var de som skulle gett och trygghet, kärlek och omtanke. Men så var det ju inte.

Ja! så hade jag då blivit obekväm och måste röjas ur vägen. På så sätt hamnade jag inlåst på en psykiatrisk avdelningen i Sundsvall. Vilken maktlöshet! Jag träffade min styvfar för några år sedan och hade då inte sett honom efter att de dumpat mig. Hade jag vetat det jag vet idag hade jag nog inte pratat så vänligt med honom som jag gjorde, det grämer mig! Jag hade ju faktiskt gillat honom. Snudd på dyrkan! 

Det gläder mig däremot att han efter ett par år efter vårat sammanträffande blir sjuk i cancer, får en plågsam död. Jag är idag tacksam att jag inte var närvarande vid hans begravning.

För min egen skull och för att bringa ordning på begreppen och tankarna och för att få pusslet att gå ihop så kommer jag undan för undan att skriva i min blogg.

Det blir kanske lite osammanhängande. Jag skriver om det som jag känner är viktigt för mig just då.

Jag har aldrig känt hat i hela mitt liv. Men nu är det väl gränsfall. Fast känslan av sorg är ändå störst

Barnhemmet Solgläntan - Villagatan i Sundsvall

Det  stället glömmer jag aldrig! De flesta är döda nu.

Föreståndarinnan på barnhemmet i Sundsvall " Margareta"

Hon som särade på oss fyra syskon. Mig högst upp i huset inlåst. Min ett år äldre bror på ett annat ställe i skräckväldet. Mina två småsyskon i barnsalen. Varje kväll låstes jag in högst upp i huset..tillsammans med mig andra barns skor och personalens skor som jag skulle putsa. Jag undra hur jag skulle tagit mig ut om det börjat brinna i huset.  Vid ett tillfälle när jag var sjuk låstes jag in. Jag kräktes på natten, naturligtvis i sängen. Jag vågade inte vara kvar på mitt rum tills på morgonen när de skulle komma och öppna. Jag band ihop mina lakan och hissade mig ut genom fönstret på natten och försvann. Tror jag sov i någon port den natten. Jag var 9 år då.

Mina småsyskon togs ner i källaren ibland och fick stryk med en svångrem. När jag ingrep och blev alldeles för beskyddande av mina syskon, låstes jag till slut in på Sundsvalls sjukhus  "barnpsyket"  Okrossbara fönster, låsta fönster och dörrar.  Där satt en i sitt tycke kunnig psykolog och gjorde idiotiska tester på mig.  Det hon kom fram till var att jag var kall och hade låst in mina känslor, gick inte att komma innanför skalet. Inte så konstigt med sådana dårar till vuxna människor.  Jag hade hört ett och annat samtal på barnhemmet, vilket personalen inte visste, eller så trodde dom att man inget förstod. Jag gav dem inte det nöjet att se min sorg och mina tårar.  Jag vände det inåt. Aldrig att jag skulle visat dessa otäcka och elaka människor hur ledsen jag var. Ledsen och rädd.

Hade inte Margareta varit död idag så skulle jag ha konfronterat henne med detta.  Jag har fått klart för mig på senare år att hon blev dirigerad att göra på det sätt hon gjorde av släktingar till mina småbröder...eftersom vi var halvsyskon. Men för mig var de inga halvor...man tänkte inte så! Och jag var van att ta hand om dem som en mamma.  Jag hade ansvar, vilket inte dessa "kloka" vuxna förstod.

Nu i vuxen ålder har jag även fått klart för mig att mina syskon såg mig som "mamma" och inte syster. Så jag förstår att det måste ha varit fruktansvärt för dem när jag bara försvann. 

Som min ena bror sa för ett tag sedan. När jag såg dig igen så såg jag "mamma" Det blev en chock för mig när han sa det. Så långt hade jag aldrig tänkt. Så fruktansvärt. Nu förstår jag ju att det måste ha varit så. Det var ju alltid jag som fanns där, inte vår mor.  Respekten och tron på vuxna människor och  myndigheter försvann redan när jag var liten.  Jag lärde mig snabbt sky dem som pesten! De var inte trovärdiga. Det är få människor i mitt liv som gjort något djupare intryck på mig.

Föreståndarinnan Margareta var kusin med mina bröders fasters make.  De hade stort inflytande och stor makt i Sundsvall. 

Här en del ur en artikel från DN 1945 till 1980

En förklaring till de omfattande övergreppen kan ha varit att människor som ville begå övergrepp sökte sig till institutionerna. Myndighetskontrollen var sämre än i dag och synen på barnen var annorlunda.

Fortsättning barndomen

 Av allt jag gjorde, gjorde jag av kärlek för min mor, min styvfar och mina bröder. Av kärlek förlorade jag min barndom och ungdom..mitt egna liv.  Jag som andra barn ville ha en lycklig familj, men så var det ju inte. Kanske i början!

Jag minns när min mor kom hem från BB med mitt första halvsyskon, visst var det soligt då. Jag minns när hon satt i sovrummet och ammade honom, hon ropade på mig, en humla hade kommit in, så jag fick jaga ut den. Det här minnet är så ljust och fint.  Jag var 3-4 år vid det tillfället.  Vi bodde i ett fint gult tegelhus nedanför södra stadsberget i Sundsvall. 

Var gick det sen snett.  Eller hade det redan gått snett för min mor. När började hennes elände. I barndomen med religiösa och sjukliga föräldrar, med de orättvisor som fanns mellan henne och hennes bror.  Eller gick det snett när hon var tvungen att börja handla starka värktabletter till sina föräldrar och då på svarta marknaden. Båda föräldrarna dog i 50 års åldern..av allvarliga sjukdomar.

Min mors bror passade då på att snuva min mor på arvet efter föräldrarna. De försonades aldrig. Och nu är båda döda.

Eller gick det snett när hon träffade min far.  Vad vet jag! Varför började hon dricka, varför behövde hon äta nervlugnande medicin. Vad hade gjort att hon mådde så dåligt. Vad knäckte henne.

Eller var det att hon oftast var ensam med oss fyra ungar. Min styvfar var sällan hemma .. han jobbade dag och natt.

Eller var det festerna hos de rika och fina folket.  De som inte ville min mor och vår familj väl. De som var avundsjuka på vår familj. De hade titlar, pengar och hög position på den sociala stegen. Men de hade inga barn.  I så fall lyckades de med att förstöra en familj.. göra många människor olyckliga. Eller allt tillsammans kanske bidrog till katastrofen.

Den riktiga kraschen kom när jag var 9 år.  Alla kunde läsa och se bilder om det i Sundsvalls tidning .. hur mina småsyskon stod i bara sina linnen ute i snön. Jag och min större bror var i skolan .. vår mor hade varit borta i en vecka. Vi turades om på rasterna att springa hem för att kolla dem. Låset till ytterdörren var trasigt så det var ju en enkel match för dem att ta sig ut, och det gjorde de. Min bror och jag fick ofta stjäla mat i affärerna . Oftast blev det korv, för vi kunde ju inte laga någon mat. Vi bodde i ett gammalt ruckel på Södermalm.

Ja! Här sprack bubblan som jag försökt hålla hemlig i flera år. Den dagen kom barnavårdsnämnden till min skolan. Jag fick veta att mina bröder redan var omhändertagna och förda till barnhemmet. Ditt skulle jag också. Min lärare bönade och bad om att få ta hand  om mig. Det fick hon inte och jag förstod inte varför. I dag vet jag ju att min styvfar ville ha bort mig från min mor och mina syskon. Han ville ha bort mig från Sundsvall. Och så blev det ju! Han trodde att jag skyddade min mor mot honom när det istället var mina syskon jag skyddade mot vår mor. Det fick han ju erfara till slut! Jag återvände aldrig till min barndoms och födelsestad. Jag kom bara längre och längre bort. Fy fan hur vuxna människor kan bära sig åt. Billiga människor! 

Här ska finnas foton 

"Det här är en bild från de kvarter vi bodde i , huset närmast till höger såg ut som vårt, likaså kvarteret ser likadant ut." På innergården finns ett uthus i två plan. Vi barn hade inrett vindsvåningen till vårt gömställe - vi hade mattor, fåtöljer och annat smått och gott där. På sommaren gick det bara att vara där, men på vintern gick det inte eftersom det var kallt och kylan blåste in mellan springorna. I vilket fall som helst var det här vårat ställe där vi gömde våra skatter - och våra skatter var ju oftast det ätbara vi kunde komma över, och det var ju stulna saker. Självklart hade vi inga pengar. hade vi pengar så hade vi stulit dem när vi kom åt.  Vad hade fyra småungar för val,  10 -9 - 3 - 2 år gamla .

Han var snäll han som hade den lilla handelsboden nere i hörnet, han kom väl på oss någon gång när vi snodde falukorv, han lät oss få korven. Min större bror passade medans jag stal. Och hemma väntade våra mindre hungriga bröder på mat.  Jag hoppas Gud har förlåtit oss för våra tilltag.

Vi var för det mesta ensamma vi fyra, det var svårt.  Men lika skönt, för när mamma var hemma så söps det för det mesta. Det svåraste var ju att få allt att fungera, vi skulle vara i skolan samtidigt som vi visste att våra småbröder var hemma ensamma. Självklart var man orolig. Vi sprang som dårar jag och min större bror mellan skolan och hem på rasterna. Tvätt möjligheter fanns inga. Varken att tvätta kläder eller sig själv. Som tur hade vi el till spisen så det gick att laga mat. Skitiga var vi nog, men inte hungriga.

Ja! många gånger, ofta ,ofta var vi ensamma vi fyra, dagar, veckor i sträck. I de papper jag nu fått ut från det sociala kan man tydligt se hur de uppfattat saker och ting. Inte speciellt imponerande läsning.  Så illa de tolkat oss barns agerande och uppträdande..och faktiskt då speciellt mitt. Klart man blir ledsen av att läsa sånt. Jag försökte få allt att gå ihop. Jag var bara 9 år. Ändå tog jag hand om mamma, gjorde det hon skulle gjort, tog hand om småsyskonen med allt vad det innebär. Samtidigt skulle jag göra annat som jag för min egen del måste göra "gå i skolan" och försöka så att ingen fick reda på hur det var hemma. Självklart blev skolan lidande. Man satt ju på nålar hela tiden och var rädd för vad de små gjorde hemma.

Tänk! Jag kommer ihåg det här precis som det skulle varit igår.

Det här var rätt så kul.  Mamma var tillsammans med en karl som hette Evert, en riktigt stor tjockis . Han ägde en varubil som han sålde korv, kött, lite godis, ifrån. När han och mamma filade på uppe så skred vi ungar till handling.  Vi plockade på oss prinskorv i massor.  Det var riktigt prima prinskorv på den tiden, kommer ihåg hur de hängde ihop från taket i bilen och ner. Mintkyssar i stora påsar fick hänga med dom också. En av mina småbröder tål inte höra talas om mintkyssar i dag.

Bild

Till vänster om det gula huset ligger ett uthus. Precis så såg vårat gömställe ut. Huset skulle kunna vara det hus vi bodde i. Om inte så såg det identiskt likadant ut, fast kanske lite mer förfallet. Södermalmsgatan  i Sundsvall. Längst ner i huset bodde en gammal, gammal farbror som spelade cittra. Han spelade så fint. Kära mor och barnatro. Man fick komma in ibland och lyssna. Jag stal en spettekaka en gång som stod utanför hans dörr. Den förvarade vi i vårt gömställe. Men det är något jag skäms för än i dag. 

Innan detta hände så hade det hänt åtskilligt i våra liv. Vår mor var ofta full, och då blev hon våldsam, det var jag som fick ta smällarna istället för mina bröder, jag ställde mig alltid för henne och dom.  Och small gjorde det..besinningslöst.

En natt fick jag lov att ge mig iväg ut i kylan..det var inte frågan att ta på sig något, hon hade nog hunnit slå ihjäl mig då. 

Naken sprang jag gatorna ner mot stan där jag hade en av få vänner. Där fick jag sova den natten. För vem ville och fick umgås med en sån som mig.   Det kom hem olika karlar till min mor, och inte brydde  de sig  om att vi barn fanns i närheten när de hade sex på fyllan.

Innan min mor och styvfar skilde sig var det slagsmål på nätterna, slagsmål i bilen, bråk hela tiden mellan min mor och styvfar.

Jag skulle kunna räkna upp snabbt de få stunderna av lycka.

Ja så kom vi då till barnhemmet. Min mor tittade in till mig 1 gång , med löften som hon aldrig infriade. Från barnhemmet och psyket i Sundsvall blev jag sen placerad tillsvidare "som det hette" hos mina farföräldrar i Edsäter utanför Hudiksvall. Min mor lovade att jag snart skulle få komma hem igen, jag kunde sitta en hel dag vid vägkanten och vänta på henne efter löften att hon skulle komma och hälsa på. Hon kom aldrig, jag kom aldrig hem något mera.

Om någon undrar  så kan jag berätta att det gjorde fruktansvärt ont att vänta, få sina löften brutna.  Självklart längtade jag efter min familj . Men inte var det någon som brydde sig om det.

Ja så kom jag då till mina farföräldrar. Det hade kanske kunnat blivit bra om inte om fanns.

Barndomen: Jag hade tänkt berätta lite av det jag kommer ihåg, vet och har hört talas om.

Jag hade tänkt berätta lite av det jag kommer ihåg, vet och har hört talas om. Det får bli lite undan för undan. Jag tänkte försöka ta med en del jag kommer ihåg från en mycket tidig ålder och som jag tror har påverkat mig mycket och satt djupa spår i mitt vuxenliv. En sak jag är mycket övertygad om idag är  att det måste nog väldigt mycket till innan man slutar älska sin mor. Jag tror inte det är möjligt, oavsett vad hon gjort.  

Kanske lider jag av cellskräck på grund av att min mor band fast mig i spjälsängen för att jag inte skulle kliva ur, sen gick hon ut och dansade. Min så kallade far arbetade på nätterna. Kanske är jag så otroligt rädd för eld på grund av att min mor vid ett tillfälle satte eld på mitt täcke efter sänggående. Också kanske på grund att att hon vid några tillfällen på fyllan höll på att sätta eld på hela huset, vi eldade med fotogen. Vid ett tillfälle satte hon en gryta  bönor på spisen, sen gick hon iväg till en fru längre bort i villaområdet och söp. När jag kom från skolan, gick i första klass då..när jag öppnade dörren så bolmade röken ut..det första som kom ut var min kattunge..jag visste ju inte varför hela huset var rökfyllt, men jag visste att mina syskon borde finnas någonstans, så jag gick ju in för att hitta dem.. men de fanns inte inomhus. Jag sprang över till en granne som raskt kom över och lyfte ut den svarta kastrullen..mina småsyskon fanns hos dem just då. Jag letade reda på min mor..hon satt tillsammans med en annan kärring vid ett öppet fönster..flaskan stod på bordet. Kommer så väl ihåg hur jag stod nedanför det öppna fönstret och tittade upp på dem..jag ber henne komma hem..hon säger då till mig: -Stick åt helvete med dig ungjävel så jag slipper se dig!

Kanske är jag mörkrädd för att min mor och styvfar låste in mig i en mörk garderob när jag enligt dem varit olydig. Eller kanske det beror på att jag inte fick sova hos dem om jag var rädd, hade mardrömmar .m.m. Jag och min äldre bror fick inte det..men våra halvsyskon fick det. 

När jag började skolan tyckte jag det var mycket hemskt. Jag hittade en bänk längst bak. Jag kommer så väl ihåg när läraren började ropa upp namnen.. helst hade jag inte velat vara där, inte få mitt namn uppropat. Men så blev det ..ju närmare mig det kom ju mer sjönk jag ner i stolen..när mitt namn ropades upp var jag nog eldröd i ansiktet. *uch* vad jag skämdes!

Hatar jag julen på grund av fylla och orättvisor.  Våra halvsyskon fick fina klappar från sin far och sin släkt, vi fick titta på. Min mor kunde bli arg på dessa orättvisor..och så blev det ju naturligtvis bråk på julafton också. Ingen fick några julklappar. Något år vet jag att klapparna från den släkten slängdes i soporna av min mor. Våra småsyskon fick leksaker - men inte vi! Vi var ju inte hans barn. Vi hade alltså inga leksaker, vi fick leka med småsyskonens. Ja så kom det sig att jag som flicka lekte med bilar som liten. 

Det var långt till skolan, den vägen gick man själv. Ingen som lämnade eller hämtade.  Jag gick i Hagaskolan då..Vi bodde i Bydalen " Bosvedjan". Hade jag tur fanns någon hemma när jag kom från skolan. Jag kan minnas och fortfarande se min mors rygg när hon går vägen ner och lämnar vårt hem och oss ungar ensamma. Hon var så fin, nykammat hår, parfym bakom öronen, rött på läpparna, på vintern den långa minkpälsen.

Min styvfar hade ett tag en arbetsbod "blå" stod på tomten .. där brukade jag vara. Jag och spindlarna. Det enda som fanns i den var spindlar  "i massor " Där brukade jag ligga på rygg och titta i taket och på spindlarna .. jag hade ju inga vänner .. ingen ville leka med mig. Fast en gång fick jag följa en flicka hem ..hon hade ett så fint rum .. allt var i vitt och rosa, kommer speciellt ihåg hennes dockskåp..det var så fint med belysning och allt.  Jag och min bror hade en våningssäng på vårat rum, ett bord och en stol tror jag också. Sen var det nog inte så mycket mer. Det hände att jag trillade ur sängen ibland..jag låg överst.

Ibland kunde jag vakna av att min mor och styvfar slogs..jag kunde höra hur de kom genom köket och sen in i vårat sovrum. Min mor grät och slog..min styvfar backade och höll för ansiktet.

Blir jag fortfarande åksjuk när jag åker  "Opel" på grund av att de slogs även när vi åkte bil. Vi hade en opel .

Ja! Sen kom då min styvfars konkurs .. och vi fick lov att flytta från den fina villan. Kvällen innan flytten låste vår mor in sig i vardagsrummet..det var helt tomt, man kunde se henne genom glasrutan i dörren. Hon låg på sin minkpäls och sov med 75:an bredvid sig.

Vi flyttade till en stor gammal skola som stod tom.. den här skolan låg vid bosvedjebacken. Ett stort gammalt hus byggd i trä och målad i rött. Vi ungar låstes in på kvällen i den stora skolsalen..där sov vi ihop med en massa bänkar som travats på hög..och med råttorna.

Det enda lyse vi hade var den stora kakelugnen som tändes på kvällen.  Vi kunde höra eldens knastrande och hur råttorna gnagde och kilade över golv och bänkar. Det var otäckt och skrämmande.  I köket kunde vi höra vår mor och hennes bekanta sitta och supa.

Under den här tiden kan jag inte komma ihåg att vi fick någon mat. En del gånger gick jag runt i  gårdarna och tiggde mat. 

Myndigheternas slarv och lögner.

 Något jag funderat på i natt, ytterligare en sömnlös natt. Idag känner jag mig mest som ett nervvrak.

Tankarna har varit många, de har farit hit och dit. Från den här flickskolan och bakåt, sen mot framtiden. Eftersom tankarna varit många så är det inte så lätt att sammanföra dem till en helhet.

En helhet är nog väldigt viktigt för alla att ha! Inget jag hade i alla fall som barn och tonåring. En del av helheten fick jag för ett par år sedan när jag begärt ut mina handlingar från staten "det sociala" eller barnavårdsnämnden om man så vill.

Vad var det egentligen jag visste som barn och tonåring? Som jag kanske skulle ha behövt veta. Som jag inte visste! Det var ju självklart den planering som fanns för min framtid. Jag var 9 år när myndigheterna plockade mig "ryckte upp mig från mina rötter". Jag var alltså ett barn.

Inte var det någon som berättade för mig hur min framtid skulle se ut, vad som var tänkt för mig. Idag vet jag ju att inget sådant fanns, det fanns ingen planering. Det var det jag inte visste.

Det jag inte heller visste var att när jag kom till den här flickskolan så slängdes mina saker bort av mina släktingar, slängdes eller gavs bort, bakom min rygg. Det visste jag inte! Det jag inte heller visste var att ingen planering fanns för mig efter de 8 månaderna man fick vara på den här flickskolan. På den tiden blev man inte myndig innan man fyllt 20 år. Så vid 16 års ålder, efter det att jag har muckat, så står jag helt ensam.

Det har jag även kunna läst i myndigheternas papper, hur dom tillfrågade rektorn på skolan om han kunde bli min övervakare, men det ville han inte. Även fast han yttrat sig som så till myndigheterna att han tyckte synd om mig, just på grund av att jag inte hade något, ingen ville veta av mig, jag hade alltså ingenstans att ta vägen vid 16 års ålder. På en främmande plats, långt hemifrån. Så gick det till, utkastad i tomma intet! Ingen utbildning, inga framtidsplaner, det fanns inget! Och vart tog myndighetspersonerna vägen då? Borta!

Myndigheternas ansvar? Ja! faktiskt, det undrar jag med.

Det sämsta av allt tycker jag nog är att ingen pratade med mig, berättade hur det var. Utan allt gjordes bakom min rygg, jävlar vad det pratades där, jag menar bakom min rygg! Jävla! sladderkärringar!

Jag stod faktiskt där ensam som 16 år och förstod ingenting, det är svårt att förklara känslan. Det var väl lite som att leva i en egen värld bredvid alla andra. Man tillhörde inte samhället på något sätt. Jag hade blivit utanför, annorlunda och tydligen inte önskvärd. Lämnad i sticket! Identitetslös!

Jaha! Då har jag ältat det här en stund då. Då tänkte jag lite på de här barnen i Arboga som blev mördade. Jag skulle nog kunna tro att något liknande skulle kunnat hänt i vår familj när jag var liten. Säkert hade det kunnat varit så. Nu hade nog mina småsyskon lite tur som hade äldre syskon, annars hade dom nog varit döda den gången morsan gick till angrepp. Det var väl inte heller riktigt bra att hon drog hem nya karlar, för inte brydde dom sig om oss ungar. Det var morsan och hennes mus dom var ute efter. Vi ungar var satta på undantag, det knullades fast vi ungar i princip stod bredvid. Ingen hänsyn togs från dessa karlar. De kunde ta med morsan hem till sig en vecka eller så, att vi ungar var hemma själva utan tillsyn, spelade tydligen ingen roll. Och kan ni förstå! En sådan karl hade morsan tänkt gifta sig med.

Hon tappade tydligen allt vett i huvudet, om hon någonsin haft det. Idag vet jag inte. Hon lekte runt som om hon varit någon tonåring. Vad vet jag, det saknades kanske några skruvar där? Idag kanske hon skulle fått en diagnos, eller så var hon bara jäkligt bortskämd, barnslig, fåfäng och jäkligt egoistisk.

Eller var det inte så? Varför vart det så annars? Orsak och verkan? Spriten kanske som gjorde det?? Troligen spriten i kombination med nerv medicin som läkarna även på den tiden skrev ut utan att blinka.

Mitt liv stannade upp på något sätt där i min barndom. Som barn och tonåringar har man ju många frågor om livet, hur det funkar .m.m. Man kommer i puberteten, och just där går man väl igenom en liten kris som ung. Där fanns inga vuxna människor i mitt liv som svarade på frågor, vägledde. Nä! Det fanns ingen att prata med om funderingar. Ingen som kunde ge tips och råd. Ingen som delade glädje och sorg. Det delade jag med mig själv.

Jo det här måste jag ta med.

Den värld jag kom till som 15 åring, var en värld jag inte kände till innan. Det här var den första och den enda skola för vanartade flickor som jag var på. Vanartade flickor! Varför blev de sådana, varför skrev de så om flickor som ingen ville ha? Som stod helt utan rötter.

Många av flickorna hade innan de kom hit snurrat runt på andra sådana här skolor, och jag lovar, det de berättade om de här andra skolorna var ingen "barnlek". Det var alltså deras hem, att bollas runt på dessa instanser. Innan den här tiden var slut för mig på den här flickskolan så hade ju många flickor kommit och gått. Idag undrar jag ju? Var tog de vägen, de som gick? Nästa skola, eller vad hände, hur blev deras framtid? Jag vet att några aldrig kom så långt, några förolyckades i olyckor, några tog självmord. Några försvann redan innan deras tid var över på skolan, de bara försvann obemärkt! Jag antar att vissa stack till den stora staden, blev väl kanske kvar där i sprit och droger. Någon enstaka skaffade barn och familj.

I grunden. Vad handlar allt om egentligen? Som med allt annat troligen. PENGAR!!! allt går ut på pengar!

Ja! Det var lite av nattens tankar! 

Tavlan "Man känner igen dom på ögonen"

Jag berättade ju tidigare hur namnet på tavlan kom till. Jag träffade en person för första gången förra sommaren. Hon kollade på mig och sen frågade hon om jag var ett sådant där vanvårdat fosterhemsbarn. Jag blev väl lite paff och undrade var hon fick det ifrån. Då tittade hon mig i ögonen och sa -Man känner igen sådana människor på ögonen! Hon var tillsammans med en kille som hade samma uttryck i ögonen som jag hade tydligen. Klart jag har funderat på det här vad det kan vara som visar sig så på ögonen. Jag har faktiskt inte kunnat räkna ut det. Det enda jag vet med mig själv är att jag kan sitta tyst och iaktta en annan människa noggrant. Finns dom som känner sig uttittade. Inget jag gör med flit, det bara blir så. Som så ofta springer jag plötsligt på något som kan förklara saken. Jag reagerade på en boks titel. Bläddrade lite i den och där helt plötsligt dök något upp. Det hade jag aldrig kunnat tänkt ut men nu när jag läste det i sammanhanget det var satt i så kunde det stämma. 

Jag citerar lite ur texten från boken: 

"Annars var det fräckt och näbbigt och näsvist nästan varenda gång jag sade till henne vad jag tänkte eller kände. Och pang, en örfil. Så jag blev gradvis tystare och tystare, och sedan jag kommit på felet, slutade jag helt att säga något till henne. Då var det naturligtvis också fel. Jag började nämligen stirra. För eftersom det alltid var så mycket fel på mig, tittade jag noga på de andra." 

-Barn, du stirrar och stirrar, det måste vara efter din xxx, sade hon. -Du säger aldrig någonting, prata då.

Man lever i en livslång sorg. Man har förlorat något värdefullt.

 tisdagen den 4:e juni 2013

Hur mycket behövs egentligen för att få en ekonomisk upprättelse på 250 000:- .  Vad är det de vill de kloka i ersättningsnämnden.  Dom skrämmer mig lite.  Har dom något fuffens för sig.  Tänker de skada mig?

Ända sedan jag fick beskedet från ersättningsnämnden har jag funderat på vad dom mera vill veta som inte framgår från de handlingar jag skickat in till dem redan.  Jag förstår det verkligen inte! Jag blir bara mer och mer fundersam.

Jag talade med en journalist vid ett tillfälle och det han sa var att. -Du är ju en av dem som kommer att få ersättningen. Det var nog hans privata tyckande...

Jag har skickat in Intervjun som gjordes i utredningen. Jag har skickat in handlingar jag fått ut från Sundsvalls stadsarkiv. En hel drös. En massa andra handlingar och en del uppgifter. Något har jag inte lyckats få tag på vilket jag förutsätter att en myndighet ska få ut från ett landsarkiv. 

Det finns annan dokumentation på att min barndom och ungdom satt spår och förstört mitt liv.

Det finns inte så mycket mer att få veta om de inte ska krypa under skinnet på mig. Krypa under skinnet på mig kan nog bli väldigt svårt. Det skinnet har inte många kommit in under från det att barnavårdsnämnden tog hand om mig när jag var 9 år. Det här är också lite papper jag inte fått tag på. Papperen efter att jag blev inlåst på en psykavdelning på Sundsvallssjukhus. Jag skulle så gärna vilja se deras motivering till att jag var där. Varför var jag där och inte mina syskon? Det var mycket som var konstigt med den placeringen. Jag satt fängslad tills alla mina nära och kära var borta från Sundsvall. När jag släpptes fri igen så fanns ingen kvar i Sundsvall. Jag fick gå till skolan igen, huset vi bott i fanns straxt bredvid. Ingen fanns kvar där allt var borta. Hur beskriver man de här stora ensamhetskänslorna jag kände då? Det var så otroligt stort för mig, jag var ju bara ett barn. Det var hemskt och sorgen och gråten fanns där hela tiden inom mig och har blivit min följeslagare i livet. Gråten och sorgen som man aldrig visat utåt. Någon har sagt att "det syns i ögonen" och så kan det väl vara. Ögonen är ju själens spegel. 

Att de satte mig där inspärrad var helt enkelt för att skilja mig från min mamma och mina syskon. Jag vet det idag, men förstod inte när jag var 9 år. Då gjorde det bara fruktansvärt ont att bli lämnad, övergiven inlåst. "Icke önskvärd!" Det var då jag låste om mitt inre. Jag var kall sa dom, det gick inte att komma innanför. Egentligen! Vad fan hade dom där att göra? Ville dom se att dom verkligen skadat mig för livet psykologerna och socialkärringarna. Den glädjen fick dom inte. 

Jag har inga problem längre idag att dela med mig av det här, men det blir skriftligt. Jag har stora svårigheter att prata med folk muntligt. Så det är där vi är nu! 

Jag ska bli tvungen att göra det här förhöret hos ersättningsnämnden. Jag kan inte förstå varför? Mina handlingar och papper borde räcka. 

Undra om dom kommit på att jag kommer att ha svårigheter i en muntlig förhandling? Vill dom jäklas? Eller de kanske förstår att det kan bli en korsslutning hos mig.

En korsslutning kan komma om de ska under skinnet på mig. Vem vill stå och berätta om sexuella övergrepp för en massa människor som krälar över ens kropp. 

Det kanske är historien om min pappa pedofil de är ute efter och vill höra. Han fanns en bit ifrån min fosterhemsplacering. En pappa som egentligen inte var någon pappa. Ingen jag kände, ingen jag växt upp tillsammans med, en person som ratat mig tidigare, en främling. Då blir det tufft. 

Hur ser ett barn på en pedofil - hur är upplevelsen - vad sätter det för spår?

Spåren blir livslånga. Pedofiler tycker ju att det är normalt att ha sex med barn. Något riktigt sjukt måste det vara i huvudet på dom. Ett barn är ett barn. Barn är inte utvecklade varken psykiskt eller fysiskt för att ha sex med en vuxen människa, oavsett man eller kvinna. Det säger väl ändå sunda förnuftet. Finns väl inget att tveka på.

Jag har målat en tavla, av min egen upplevelse. En riktig sjuk tavla. Alla skulle säga att jag var pervers som såg den. Visst är det perverst, det ser ju till och med jag. Men det är ju just detta jag upplevt. Jag ska inte lägga ut tavlan, helt enkelt för att pedofilerna inte ska ha något att gotta sig i.

Min upplevelse som barn: Otroligt skrämmande, jag var mycket rädd, jag grät hejdlöst, men tordes inte försöka ta mig därifrån.

Det här hände i skogen. Han drog ner byxorna på mig och lutade mig över en stubbe, fy fan va jobbigt det känns. Jag vände mig om en enda gång. Vad var det jag såg? En jätte, med en jätte kuk. Något mycket skrämmande. Jag kan ju likna det vid en "hästkuk". Så ser det ut i ett barns ögon. Ingen har väl trott något annat..

Han förstörde så mycket för mig. Det var min egen far. Fast det hade väl kunnat varit vilken pedofil som helst. Dom tar tillfället dom får.

Jag var ju med några kompisar i skogen och lekte cowboysar och indianer. Han skrämde bort dem innan han gick till verket. Och de fattade väl inget, han var ju min pappa. Så vi alla fick väl den känslan att vi gjort något orätt som lekt i skogen, att vi var kamrater, och det här var straffet. Självklart så drog det ju också något med sig. Efter det blev det svårt med kompisrelationer, sånt bestraffas ju. Och så nästa känsla att vännerna svikit. Det har hängt med i alla år. Sen ska man ju inte prata om det förstörda sexlivet "kärlekslivet". Det tar lång tid innan jag litar på en man. fast jag kommer nog aldrig att göra det helt och hållet.

Ja! sexlivet blev ju som det blev. I många, många år så dolde jag mig i mörkret, under kläder och allt sånt där. Jag skäms fortfarande över min kropp, över mig själv. Och så har vi ju den biten med bestraffningar. Och det här har inte varit roligt. Lägg till det med kärlek och sex och allt det andra. Kärlek och sex är smärta, förnedring, tårar, skräck, skam, och något fult. Man är inget annat värd! Det finns så mycket mer som det drog med sig, men jag tar inte upp det!

Det här är ju inget man vill prata om, utan man döljer det, man lever sitt liv i skuld, skam och förnedring. Det är ju jäkligt skämmigt. Man tror att man kan dölja det för sig själv, man lägger det långt bak i huvudet, man förtränger det. Fast det funkar inte, skadan är redan skedd, och visar sig på olika sätt, vilket man vill eller inte, i början kanske man inte förstår det, det kan ta många år innan man börjar förstå sammanhanget över sitt eget beteende. Om man någonsin gör det. Det är en så traumatisk händelse, så det är inte alls säkert att den orkar komma till ytan. Utan den här förstörda människan går omkring i livet och förstår inte var skadorna kommer ifrån, ser inte sammanhanget. Vill kanske inte se sammanhanget. Det gör för ont!

Man lever i en livslång sorg. Man har förlorat något värdefullt.

Man hamnar i ett utanförskap. Man känner sig inte lika mycket värd som andra, man är annorlunda. Självförtroendet är på botten. Visa känslor är nästan omöjligt, man bär det inom sig, men på utsidan tar man avstånd. Helt enkelt för att inte någon ska komma åt ens inre, ens svagheter. Man får svårt att visa närhet, en obehagskänsla finns. Tanken är ju: - Vad finns bakom den närheten, finns något uträknat! Ska jag såras och utnyttjas, göras illa! 

Kontrollen på oskulden och den första mensen / Rykten om min elaka farmor! Tandborste och tvål - utedass.

 Läkarbesöket gjordes i Harmångers sjukstuga. Jag var kanske 13 år. Vi bodde kvar i Edsäter och det var innan min far hade förgripit sig på mig i skogen. 

Jag satt i en gynstol med benen i vädret en läkare rotar i mitt underliv medans min farmor står bredvid och tittar på.

Läkaren ville inte undersöka mig utan blev tvingad av min farmor. Hon stod bredvid och kollad om jag hade oskulden kvar. Det märktes på läkaren att han tyckte det var jobbigt och att det var fel. Detta besök borde ju finnas i min journal på den sjukstugan.

Det var första gången jag hade någon som rotade mellan mina ben. Det var oerhört jobbigt, obehagligt och jag skämdes. Jag förstod inte mycket av saken mer än att jag skulle ha gjort något orätt. 

I dag så förstår jag att det var en grov kränkning på en kvinnas sexuella integritet.  Det är ju lika kränkande oavsett vad syftet har varit.

Jag kommer ihåg när jag fick min först mens. Vi hade utedass och jag kom därifrån, möter min farmor vid trappen och talar om att jag blöder. Hon säger inget utan tar cykeln och åker iväg. När hon kommer tillbaka slänger hon till mig ett paket bindor och ett paket med någon slags plastbyxa. Hon verkar arg. Säger inget om saken utan försvinner upp för trappen. Där står jag och vet inte vad mens är, vet inte hur man ska göra med dessa hemska saker hon slängt på mig. Åter igen så skämdes jag. 

Ryktena gick att min farmor var elak, hon sa det själv.  Så någon hade väl ifrågasatt henne. Konstigt att inte ryktena nått Stockas socialassistent Elsa Sundberg eller Harmångers socialassistent.  Det hade säkert det men jag tror inte de brydde sig. På små ställen brukar alla veta allt om alla.

Undra om folk hade börjat undra varför jag alltid var smutsig, varför jag aldrig borstat tänderna. Säkert undrade folk varför aldrig någon var med på en skolavslutning eller liknande. De fanns aldrig där bara när dom ville jävlas och visa hur dålig jag var.

Har man ingen tandborste så borstar man inte tänderna. Har man ingen tvål och handduk så tvättar man sig inte. Jag vet inte vad dom andra torkade sig i röven med, jag torkade mig med gamla tidningar. Man rev av en bit och gnuggade dem sedan för att de skulle bli lite mjukare. På utedasset så kollade jag alltid i hålet så ingen skulle ligga där under och kolla upp.

I trapphuset bakom dörren stod pisshinken, på väggen hängde riset. Riset som man blev hotade med. Om man inte riktigt sa och gjorde som dom ville så fick man sig en omgång av det. Det kunde göra riktigt ont och då speciellt om personen tappat besinningen och blivit vansinnig. Kan man bli ihjälslagen av en riskvast. Jag tror det, det kändes så. Hade hon slagit en stund till den gången när jag kröp på golvet för hennes slag så hade det nog hänt. Den här gången ingrep en av mina farbröder som kom upp för trappen. Det fick jag betala tillbaka senare med att han fick kladda på mig. Inget som sas.. det bara var så. 

En belastning och inte önskvärd.

Myndigheterna i Sundsvall fick mig placerad hos mina farföräldrar fast dom egentligen inte ville. På nåder kom jag dit tack vare min farfar. Jag skulle vara där tillfälligt tills Sundsvall hittat ny plats till mig. Men dom gjorde tydligen inga större ansträngningar. Vad jag förstår försökte mina farföräldrar vid ett flertal tillfällen bli av med mig. Det här var inget bra för mig att inte känna mig önskvärd och älskad. Jag var en belastning. Fick många gånger höra att jag skulle vara tacksam och hade det inte varit för farfar så hade jag inte varit där.  Istället för kramar så var det hugg och slag. Det gnälldes på att jag inget gjorde, jag hjälpte inte till. Gjorde jag det så gjordes det jag gjort om. Och så fick jag då höra att det var lika bra att jag inget gjort eftersom de fick göra om. Dum i huvudet var inget ovanligt. Ett slag med en gammal tung blöt disktrasa i ansiktet var inget konstigt heller. Ett bakhåll som slutade med ett brödfat i huvudet. Jag var likt min mor som enligt dom var ett luder.

Myndigheterna borde ju aldrig ha placerat mig där. Att med tvång och övertalning bli fosterfamilj kan aldrig bli bra. Det måste väl ändå de sociala myndigheterna känt till. Och som pricken över i:et så tror jag aldrig mina farföräldrar gillat mig. Så jag var ett påtvingat ont.  

Jag en värdelös människa!

Det finns så mycket sorg i att ha en förlorad barndom.

Det är allas vuxnas ansvar att se och upptäcka när barn far illa. Hur kan sociala myndigheter ha denna flathet och behandla barnen med denna brist på respekt och brist på vad barn behöver. Behov av värme, kärlek, ömhet och bekräftelse på att man faktiskt duger. Någon värme, kärlek, ömhet och bekräftelse fanns aldrig till för mig. Dög var nog det sista jag gjorde. Totalt nedtryckt i skorna.

Jag fick inte gråta. Jag ville inte vara med dem. De var inte snälla. Jag ville vara hemma

Blev  inte trodd på när jag berättar om sexuella övergrepp!

Det är en stor del av mitt liv som jag har svårt att släppa. Livet stannade upp någonstans i tonåren och jag fastnade kvar i en konstig och obegriplig värld. Ensamt och tufft blev det.

Fruktansvärt upprörande hur samhället kan svika utsatta barn på det här sättet, och att socialtjänsten har så dålig koll på hur familjehemmen fungerar. 

 Jag och mina tre syskon omhändertog av socialtjänsten som skilde oss åt. 

Jag skildes åt från mina syskon, min mamma, min styvfar, mina kamrater, min skola, mina rötter. 

Kränkningar och vanvård. 

Rymde flera gånger. Blev tillbakaförd utan att någon ifrågasatt varför jag rymt. 

Du har väl inget att grina för. Alltså så grät jag aldrig utåt utan jag grät på insidan. En märklig känsla.

Du är så likt din mamma. Min mamma hora och luder, slampa enligt dom. Jag visste inte var det var men jag förstod på deras miner att det var något dåligt.

Ungar ska vara tyst när folk pratar. 

Ungar ska vara ute.

Jag blev ju tystare och tystare och mer och mer för mig själv. Ute ofta för att inte vara i vägen. 

Dum i huvudet.

Jag skulle vara tacksam.

Jag dög inte till något. Det jag gjorde fick dom ändå göra om.

Riset stod bakom dörren tillsammans med pisshinken, det var jag väldigt på det klara med!

Dom fanns aldrig till för mig.

Jag har fortfarande inte glömt smärtan när hon rev och slet i mitt hår. I vrede och ilska..

Deras ena son sa ofta till mig att order är till för att åtlydas och så knäppte han med fingrarna åt mig för att jag skulle lyda. Jag känner fortfarande obehaget och förnedringen. En hund hade haft det bättre.

Jag kallades lögnare oavsett! Spelade ingen roll, det var jag som ljög.

Mitt stora intresse var konst, teckna och måla. Konstnärer var slödder och alkolister enligt dom och det fick jag höra.

”Flera av intervjupersonerna berättar hur de blivit slagna, i ansiktet, på kroppen, med eller utan kläder. De har slagits med sopkvastar, ris, mattpiskare, kedjor, galgar, piskor, brädor, brödfat, blöta disktrasor eller med händerna, knytnävar.” ”Många har berättat att de tvingats anpassa sig till ­meningslösa regler, blivit nypta, fått kroppsdelar ­omvridna, blivit dragna i håret, hånade och sparkade, kastade upp i luften för att ramla fritt mot golvet, sparkade nerför trappor, fått sina ägodelar och leksaker förstörda som straff för någon förseelse.” ”Det finns exempel på hur barn har blivit spottade på, inlåsta i garderober, toaletter, pannrum, utelåsta i snön, med nedkissade kläder, fått stryk och blivit ­hånade för sängvätning, tvingats äta upp uppspydd mat, tvingats titta på när småsyskon blivit plågade. Barn har också blivit hotade med skjutvapen, med knivar, har hållits utanför fönster på hög höjd.” 

”Flera berättar att de som barn blivit tafsade på, tvingats utföra sexuella handlingar på fostermor, fosterfar, institutionsföreståndaren, annan personal, blivit våldtagna sedan späd ålder, inte en gång utan systematiskt och upprepat.” 

”Många berättar om att de inte förstått varför de har ryckts upp ur sina sammanhang, hur de har skiljts från sina syskon, kamrater och anhöriga. Det har inte funnits någon där som förklarat för dem. De har inte fått veta varför, för hur lång tid, eller vad som kommer att hända.”

– Den här typen av övergrepp förföljer en i resten av livet. Många talar om att händelserna spelas upp som en film i huvudet om och om igen. 

Om att bli bortskickad - Hur är det att skickas bort från sina föräldrar som barn? Hur påverkas identiteten.. 

Vägen har varit lång och komplicerad. 

Man blir nog identitetslös, man är inte någon, har ingen tillhörighet, kan inget, äger inget, allt från barndomen är borta.

En förstörd livskvalitet!

Barn och unga hamnar i misär och elände.

Han hade tur barnhems pojken och fosterhems ungen "Löfven , partiledare för socialdemokraterna " att han kom till ett bra fosterhem.

Där ser man betydelsen! Undra om andra fosterhemsungar som kommit till sämre fosterhem också kunnat gå så här långt som Löfven om de placerats på bättre sätt. Att någon brytt sig och haft koll på ungarna. På hur det gick för dem. Istället har de hamnat i vanvård och elände. De har slagits ur samhället på ett bryskt sätt. Förlorat sitt liv.

Ska man se krasst på det här så är det kanske det här många har förlorat. Löfven hade en lön på över 700.000:- som ledare i Metall. Nu ett jobb som partiledare för socialdemokraterna. Alla fick inte den chansen som han fått, kom inte i närheten av den ens. Inte riktigt rättvist. Och så helt otroligt att politikerna nu drar ut på tiden med skadeståndet på 250.000:- en piss summa för var och en som fått sina möjligheter sönderslagna redan som barn.

Jag fick fan i mig inte välja, det var andra som valde till mig. Sådana där som tror att de vet allting bäst.

De glömda barnen sägs det. Nu har vi fått de glömda vuxna barnen istället.

Ingen unge som mår dåligt idag tror jag bryr sig om upprättelseceremonin. Jag tror dom väntar och hoppas på ett underverk, på att deras helvete snart är slut. För precis som då, precis så är det nog nu med. Tror att barn och unga fortfarande känner som jag gjorde när jag var barn och ung. Och det är läskigt att tänka sig, ingen ska behöva känna så.

Jag ger inte många spänn för en lärare, inte mer för dom än för en politiker. Och i det här fallet har vi en Maria Larsson som är både lärarinna och politiker. Tänk att jag skulle råka på en till sådan som lyckades förstöra mina drömmar, min möjlighet att kunna göra något av mina ideer. Jag fick inte chansen den här gången heller. Tack vare en lärarinna!!

I mitt fall blev det katastrofalt med en lärarinna som ljög om mig, hon ödelade min skoltid och min framtid i samråd med politiker "de sociala"

Kärringen ljög utan att blinka, utan att på minsta sätt bry sig om hur min framtid skulle bli, helt jävla empatilöst. Fy fasiken! Jag visste det inte när jag var 14 år utan när jag fick fram mina papper 2005 ur Sundsvalls stadsarkiv, då stod det klart för mig att jag levt ovetande med en lögn bakom ryggen från min klasslärare i så gott som hela mitt vuxna liv. Istället för att hjälpa mig, så ödelade hon mitt yrkesliv och min framtid!? Varför gör man så?

Jag har inte vetat något om min klasslärare sedan hon sett till att min skolgång var slut, efter det att jag blivit skickad till något hem för vanartade flickor. Men förra året kom jag i kontakt med en av mina tidigare klasskamrater och då fick jag till min glädje höra att min klasslärare drunknat. Hon hade drunknat på vintern, om jag nu kommer ihåg rätt så slog hon huvudet i en båt och for i vattnet och drunknade. Jag fick också veta att min klasslärare varit alkoholist att hon varit full när hon drunknade. Jesses! Denna präktiga blonda lärare var alkoholist precis som min mamma varit. Och en sådan lärare var tydligen lämplig att avgöra människors liv.  Fast jag är jäkligt glad att tiden hann ifatt denna kvinna gjord av is. Jag hade behövt hjälp med skolgången efter bilolyckan, istället blir jag fråntagen alla möjligheter. Totalt ner ljugen av denna lärarinna, utan att blinka har hon ljugit till de sociala om varför mina betyg blivit sämre. Nä! fy fan för en sådan! Jag förstår nu varför jag blev obehagligt berörd när jag såg Maria Larsson, hon är likt min klasslärare både på utsidan och insidan

Barn och äldreministern "KD" Maria Larsson har svikit å det absolut grövsta.” Hon gav hopp och tog tillbaka det, precis som det alltid varit. De gav små barn hopp och tog tillbaka det!

Helt sjukt och väldigt sorgligt! Känslan i mitt hjärta var obeskrivbar. Magen vred sig i någon konstig känsla. Vad som hände i själ och hjärta, den känslan hoppar jag över att beskriva! Lika bra det!

Tidningsartikel.. Så fel det kan bli!

 Det är intressant att läsa dessa tidningsartiklar. Vi var 4:a barn. Jag var i skolan just när detta hände.

Barnavårdsnämnden hämtade upp mig i skolan efter att de transporterat mina andra syskon till barnhemmet.

Vi hade inte varit ensamma i två dagar, vi hade varit ensamma i  1vecka. Fadern och modern hade inte grälat..de levde inte ihop. Fadern såg vi aldrig skymten av...han var aldrig och hälsade på oss! Han sket i det fullständigt! Vår mor träffade andra män..så just vid detta tillfälle var hon med en karl som hette Evert. Det var jag och min 1 år äldre bror som turades om att springa hem på rasterna från skolan för att kolla våra två småsyskon. Detta hände inte på en söndag..jag var ju i skolan!

Det är inte klokt. I och med utredningen av fosterhemsbarnen så tog jag ut en massa handlingar från arkiv i Sundsvall. Mina handlingar och min mors. Just den här händelsen fanns med i en rättegång av något slag. Milda himmel så vuxna människor ljög. Dom ljög ihop sig! Helt otroligt! De tänkte i första hand på sina egna goda rykten. 

Huset vi bodde i var ett gammal tre vånings trähus som eldades med fotogenkaminer. I det levde vi småbarn ensamma. Det var vinter, kallt och mycket snö. Ute på gården hade vi ett uthus med vind. På vinden hade vi barn inrett ett krypin. Vi var hellre där än i huset. Det var tryggare och vi förvarade mycket av den mat vi stulit. Vi stal mat jag och min bror för att våra småbröder skulle få något att äta. Jag var 8 år och min bror var 9 år. Det blev ofta kall mat till småkillarna. Det var kallt ute, det var kallt inne. När vår mor var hemma någon gång så låg hon för det mesta i sängen och halsade en 75:a renat tillsammans med någon karl. Medans dom gjorde det så stal brorsan och jag korv ur gubbens bil. Han hade en matvarubil. "hehe" Prima korvar. Hängde i långa rader. Det var lika bra hon var borta. Hon var farlig med elden. Ett par gånger höll hon på att sätta eld på hela huset. 

Som sagt det var kallt. Mycket kallt. Dörren till lägenheten var trasig. Den här dagen gick våra småbröder ut i bara särkarna och stod där i en meter snö. Så gott som näck. Det var det som gjorde att någon granne ringde till polisen eller om det var till barnavårdsnämnden. 

I dag tror jag faktiskt att huset är nerbrunnet och att ett nytt hus byggts på platsen. Lika bra det! Jäkla kråkslott!

"Här ska jag lägga upp tidningsartiklar. Det kommer! "

Jag kanske skulle ha börjat med det här.. Men jag sa ju att det var rörigt!

 Publicerad den 16 januari 2013 16:44 | av Tidningarnas Telegrambyrå (TT) 

Tidigare fosterbarn begär ersättning.

På ett par veckor har 800 personer ansökt om kompensation för att de i barndomen for illa i fosterhem. Sammanlagt 2 000 till 5 000 väntas söka ersättning för kränkningar i samhällets vård åren 1920-1980. 

Om nämnden finner det styrkt att övergrepp skett får den drabbade 250 000 kronor i statlig kompensation. Nämnden tar emot ansökningar i år och nästa år.

Ersättningen har sin grund i den statliga vanvårdsutredningen.