Maskrosbarn

Året är 2021 och jag har hunnit bo på 47 olika ställen.  Det blir väl antagligen så att man blir rotlös med den bakgrunden som jag har.  Eller jag kanske är på flykt från något.  Sorgen och smärtan kanske.  Men jag börjar nästan ana att det aldrig går att fly ifrån. Den finns inom en själv. Så kan det ju också vara att man sökt efter lyckan med ljus och lykta. Det kanske är allt tillsammans.  Men i vilket fall som helst så har jag svårt att trivas någon längre tid på samma ställe. Det kanske är något i personligheten. Jag måste bara vidare! 

De oönskade barnen och deras sätt att överleva. I alla fall de som överlever. Maskrosbarnen suger i sig det lilla, överlever på de mest karga platser. En enda droppe regn behövs för att de ska blomma ett  tag till.

Det här kanske är lite  kryptiskt tänkt av mig.   

Rensa ogräs.

Det är ditt ansvar att se till att gångbanan inom tio meter utanför din tomtgräns hålls fri från ogräs. Finns ingen gångbana ansvarar du för att hålla fint på 1,2 meter av gatan utanför tomtgränsen. Ser du över ogräset lite då och då behöver det inte innebära särskilt mycket jobb.

VAD SÄGER LAGEN?

Ja! Det här var en liknelse jag tyckte passade in på hur samhället behandlar de mindre lyckligt lottade människorna och vad lagarna ger för signaler. Jag kom från tåget en dag. Efter  vägen stod en dam nedböjd, jag kollade efter vad hon höll på med. Hon ryckte och slet som en dåre i några stackars tussilago som tittat upp i vägrenen. Jag ställde mig och tittade på henne. De första hon fick upp hade inga rötter. De överlevde säkert inte många timmar. Den andra omgången grävde hon med händerna längre ner i jorden, så hon lyckade få med lite rötter, sen stoppade hon bryskt ner blommorna i fickan. Tittade sig runt oroligt! Då fick hon se mig som stod och tokglodde på henne. Hon smög iväg med sin bil och det såg ut som om led av dåligt samvete. Inte så bra bilkörning.  Hon visste att hon gjort något som inte var så bra för de stackars blommorna. 

Det slog mig:  Om man rycker upp något med rötterna så bryskt lär inte det överleva speciellt länge...man kan inte klippa av något som rotat sig på detta sätt. Att flytta en planta med rötterna och sen för att den ska trivas på sitt nya ställe så behövs mycket omvårdnad. En sak är säker, jag hade inte velat hamna i den kvinnans klor!

"Dagen idag är en märklig dag, den är din, dagen igår föll ur dina händer, den kan inte få annat innehåll än du redan gett den. Dagen imorgon har du inte fått något löfte om, men dagen idag har du, det är det enda du kan vara säker på, den kan du fylla med vad du vill..använd dej av den! Idag kan du glädja en annan människa, idag kan du hjälpa en annan, i dag kan du leva så att kanske någon ikväll kan tacka dig för att du finns till. Dagen idag är en betydelsefull dag. Den är din!"

Jag kallar dem för överlevnadsdroppar.  

Det behövs så otroligt lite för att man ska orka ett litet tag till. Det här var mina överlevare. Det kanske låter barnsligt. Men så var det! Man suger i sig det lilla. 

Överlevnadsdroppar.

Min första droppe: Hela klassen hade målat på väldigt stora papper en solros, gick i första eller andra klass. Min ramades in och hängdes upp i korridoren .  Nu under tiden jag har hållit på att skriva ihop mitt livsöde så upptäckte jag något jag inte tänkt på tidigare, på en av de bilder som finns på rektorn "Edesta" så finns en solros bredvid honom.

Min andra droppe: Jag var väl i samma ålder som ovan. Min mamma skjutsade in mig på bio. Varför vet jag inte.  Filmen jag såg var en med Elvis Presley. Tänk er själv!  En 7 åring ensam liten tös tittande på en Elvisfilm. Men i vilket fall som helst så vann han mitt hjärta och blev en person som gav mig hopp och framtidstro. Han har följt mig hela livet.  Hans musik gav mig tröst när jag var ledsen och ensam.

. 

Min tredje droppe:  Läraren i tredje klass som ville ta hand om mig när barnavårdsnämnden knackade på i skolan.

Min fjärde droppe:  Maud på barnpsyket i Sundsvall , hon lät mig vara med henne, vi lyssnade på musik, jag fick titta på när hon tecknade sina fina troll. Maud var några år äldre än mig.. hon hade en dödsdom, hon skulle dö snart av ett födelsemärke som täckte hela hennes rygg.

Min femte droppe:  "Bygges" föräldrar som tog emot mig i sitt hem och lät mig trivas. Underbart snälla och varmhjärtade människor. Men det blev inte långvarigt..det såg mitt fosterhem i Strömsbruk till.

Min sjätte droppe:  "Tryggve" som tog hand om mig på båtarna mellan Hudiksvall och Sundsvall.

Min sjunde droppe: Mannen som förutsättningslöst lånade ut sin lägenhet till mig så jag kunde sova ut. Var han sov själv har jag ingen aning om.

Min åttonde droppe: Rektorn på Edesta Lanthem och husmodersskola som trodde på mig.

Min egen droppe: Min tro på det goda.  Musiken och Fantasin.

Det här har varit de större dropparna , det har väl småskvätt ibland också!