Det stället glömmer jag aldrig! De flesta är döda nu.
Föreståndarinnan på barnhemmet i Sundsvall " Margareta"
Hon som särade på oss fyra syskon. Mig högst upp i huset inlåst. Min ett år äldre bror på ett annat ställe i skräckväldet. Mina två småsyskon i barnsalen. Varje kväll låstes jag in högst upp i huset..tillsammans med mig andra barns skor och personalens skor som jag skulle putsa. Jag undra hur jag skulle tagit mig ut om det börjat brinna i huset. Vid ett tillfälle när jag var sjuk låstes jag in. Jag kräktes på natten, naturligtvis i sängen. Jag vågade inte vara kvar på mitt rum tills på morgonen när de skulle komma och öppna. Jag band ihop mina lakan och hissade mig ut genom fönstret på natten och försvann. Tror jag sov i någon port den natten. Jag var 9 år då.
Mina småsyskon togs ner i källaren ibland och fick stryk med en svångrem. När jag ingrep och blev alldeles för beskyddande av mina syskon, låstes jag till slut in på Sundsvalls sjukhus "barnpsyket" Okrossbara fönster, låsta fönster och dörrar. Där satt en i sitt tycke kunnig psykolog och gjorde idiotiska tester på mig. Det hon kom fram till var att jag var kall och hade låst in mina känslor, gick inte att komma innanför skalet. Inte så konstigt med sådana dårar till vuxna människor. Jag hade hört ett och annat samtal på barnhemmet, vilket personalen inte visste, eller så trodde dom att man inget förstod. Jag gav dem inte det nöjet att se min sorg och mina tårar. Jag vände det inåt. Aldrig att jag skulle visat dessa otäcka och elaka människor hur ledsen jag var. Ledsen och rädd.
Hade inte Margareta varit död idag så skulle jag ha konfronterat henne med detta. Jag har fått klart för mig på senare år att hon blev dirigerad att göra på det sätt hon gjorde av släktingar till mina småbröder...eftersom vi var halvsyskon. Men för mig var de inga halvor...man tänkte inte så! Och jag var van att ta hand om dem som en mamma. Jag hade ansvar, vilket inte dessa "kloka" vuxna förstod.
Nu i vuxen ålder har jag även fått klart för mig att mina syskon såg mig som "mamma" och inte syster. Så jag förstår att det måste ha varit fruktansvärt för dem när jag bara försvann.
Som min ena bror sa för ett tag sedan. När jag såg dig igen så såg jag "mamma" Det blev en chock för mig när han sa det. Så långt hade jag aldrig tänkt. Så fruktansvärt. Nu förstår jag ju att det måste ha varit så. Det var ju alltid jag som fanns där, inte vår mor. Respekten och tron på vuxna människor och myndigheter försvann redan när jag var liten. Jag lärde mig snabbt sky dem som pesten! De var inte trovärdiga. Det är få människor i mitt liv som gjort något djupare intryck på mig.
Föreståndarinnan Margareta var kusin med mina bröders fasters make. De hade stort inflytande och stor makt i Sundsvall.
Här en del ur en artikel från DN 1945 till 1980
En förklaring till de omfattande övergreppen kan ha varit att människor som ville begå övergrepp sökte sig till institutionerna. Myndighetskontrollen var sämre än i dag och synen på barnen var annorlunda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar