Tiden har hunnit ifatt. Jag börjar se helheten av det som hänt.

Nu har handlingarna kommit från de sociala myndigheterna, papperna om mig och om min mor! Om min barndom och ungdom, om min mors helvete! Tiden har hunnit ifatt. Jag börjar se helheten av det som hänt. Sorgen, smärtan, maktlösheten, skulden "jag hade svikit".

Jag kan känna allt tydligt, precis som det skulle ha varit 1963.

Jag känner mig så ledsen och besviken på vuxna människorna.

Jag kommer ihåg på barnhemmet när personalen gett sig på min storebror, de hade petat honom i ögonen. Han skrek av skräck och smärta.

Jag hade alltid funnits som skydd för mina syskon så inget ont skulle hända dem, och just då var jag inte på plats. Jag kommer ihåg känslan när jag hörde min brors skrik. Sen står vi båda i trappen, jag framför min bror med personalen framför mig. Jag skriker och är förbannad på dem. Det blir ett jävla liv. Jag är rent galen!

Jag gjorde allt för att skydda mina tre bröder. Min äldre bror var snäll och glad, ingen bråkstake. Så det var lätt för dom är vara taskig mot honom. När jag var riktigt liten så rullade jag omkull de som var elaka mot min bror. Jag var så tjock så jag såg ut som en boll när jag kom springandes. 

Att de gav sig på honom var väl antagligen att vår styvfar pratat lort. Han gillade inte min storebror. Han gillade egentligen ingen av oss. Vi var ju inte hans, som han uttryckt det för de sociala myndigheterna. Eftersom vår styvfars svågers kusin var föreståndarinna på barnhemmet så var det här ju en enkel match för dem att vara elaka mot oss.

Det här visste jag inte tidigare:

I mina handlingar går att läsa att min äldre bror flyttade med familjen till Härnösand, det blev inte långvarigt. Så var det då dags igen för omhändertagande. Min bror bönade och bad att slippa komma på barnhem, ändå hamnade han åter på ett sådant, fast denna gången på ett annat barnhem, "stackarn" han måste ha varit helt vettskrämd! Senare hamnade han hos några bönder som obetald dräng. Bondfamiljen fick väl bra betalt från myndigheterna för att ha honom som dräng.. 

På grund av att jag tog hand om mina syskon och skyddade dem så kan man läsa i ett yttrande föreståndarinnan på barnhemmet gjort till socialen att jag var uppstudsig och omöjlig att ha att göra med. Att jag var psykiskt störd! Så går att läsa om mig för det jag gjorde, för det de vuxna människorna inte gjorde. Det var de som skulle ha skyddat oss barn, det var de som skulle gett och trygghet, kärlek och omtanke. Men så var det ju inte.

Ja! så hade jag då blivit obekväm och måste röjas ur vägen. På så sätt hamnade jag inlåst på en psykiatrisk avdelningen i Sundsvall. Vilken maktlöshet! Jag träffade min styvfar för några år sedan och hade då inte sett honom efter att de dumpat mig. Hade jag vetat det jag vet idag hade jag nog inte pratat så vänligt med honom som jag gjorde, det grämer mig! Jag hade ju faktiskt gillat honom. Snudd på dyrkan! 

Det gläder mig däremot att han efter ett par år efter vårat sammanträffande blir sjuk i cancer, får en plågsam död. Jag är idag tacksam att jag inte var närvarande vid hans begravning.

För min egen skull och för att bringa ordning på begreppen och tankarna och för att få pusslet att gå ihop så kommer jag undan för undan att skriva i min blogg.

Det blir kanske lite osammanhängande. Jag skriver om det som jag känner är viktigt för mig just då.

Jag har aldrig känt hat i hela mitt liv. Men nu är det väl gränsfall. Fast känslan av sorg är ändå störst