Jag berättade ju tidigare hur namnet på tavlan kom till. Jag träffade en person för första gången förra sommaren. Hon kollade på mig och sen frågade hon om jag var ett sådant där vanvårdat fosterhemsbarn. Jag blev väl lite paff och undrade var hon fick det ifrån. Då tittade hon mig i ögonen och sa -Man känner igen sådana människor på ögonen! Hon var tillsammans med en kille som hade samma uttryck i ögonen som jag hade tydligen. Klart jag har funderat på det här vad det kan vara som visar sig så på ögonen. Jag har faktiskt inte kunnat räkna ut det. Det enda jag vet med mig själv är att jag kan sitta tyst och iaktta en annan människa noggrant. Finns dom som känner sig uttittade. Inget jag gör med flit, det bara blir så. Som så ofta springer jag plötsligt på något som kan förklara saken. Jag reagerade på en boks titel. Bläddrade lite i den och där helt plötsligt dök något upp. Det hade jag aldrig kunnat tänkt ut men nu när jag läste det i sammanhanget det var satt i så kunde det stämma.
Jag citerar lite ur texten från boken:
"Annars var det fräckt och näbbigt och näsvist nästan varenda gång jag sade till henne vad jag tänkte eller kände. Och pang, en örfil. Så jag blev gradvis tystare och tystare, och sedan jag kommit på felet, slutade jag helt att säga något till henne. Då var det naturligtvis också fel. Jag började nämligen stirra. För eftersom det alltid var så mycket fel på mig, tittade jag noga på de andra."
-Barn, du stirrar och stirrar, det måste vara efter din xxx, sade hon. -Du säger aldrig någonting, prata då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar