Fortsättning barndomen

 Av allt jag gjorde, gjorde jag av kärlek för min mor, min styvfar och mina bröder. Av kärlek förlorade jag min barndom och ungdom..mitt egna liv.  Jag som andra barn ville ha en lycklig familj, men så var det ju inte. Kanske i början!

Jag minns när min mor kom hem från BB med mitt första halvsyskon, visst var det soligt då. Jag minns när hon satt i sovrummet och ammade honom, hon ropade på mig, en humla hade kommit in, så jag fick jaga ut den. Det här minnet är så ljust och fint.  Jag var 3-4 år vid det tillfället.  Vi bodde i ett fint gult tegelhus nedanför södra stadsberget i Sundsvall. 

Var gick det sen snett.  Eller hade det redan gått snett för min mor. När började hennes elände. I barndomen med religiösa och sjukliga föräldrar, med de orättvisor som fanns mellan henne och hennes bror.  Eller gick det snett när hon var tvungen att börja handla starka värktabletter till sina föräldrar och då på svarta marknaden. Båda föräldrarna dog i 50 års åldern..av allvarliga sjukdomar.

Min mors bror passade då på att snuva min mor på arvet efter föräldrarna. De försonades aldrig. Och nu är båda döda.

Eller gick det snett när hon träffade min far.  Vad vet jag! Varför började hon dricka, varför behövde hon äta nervlugnande medicin. Vad hade gjort att hon mådde så dåligt. Vad knäckte henne.

Eller var det att hon oftast var ensam med oss fyra ungar. Min styvfar var sällan hemma .. han jobbade dag och natt.

Eller var det festerna hos de rika och fina folket.  De som inte ville min mor och vår familj väl. De som var avundsjuka på vår familj. De hade titlar, pengar och hög position på den sociala stegen. Men de hade inga barn.  I så fall lyckades de med att förstöra en familj.. göra många människor olyckliga. Eller allt tillsammans kanske bidrog till katastrofen.

Den riktiga kraschen kom när jag var 9 år.  Alla kunde läsa och se bilder om det i Sundsvalls tidning .. hur mina småsyskon stod i bara sina linnen ute i snön. Jag och min större bror var i skolan .. vår mor hade varit borta i en vecka. Vi turades om på rasterna att springa hem för att kolla dem. Låset till ytterdörren var trasigt så det var ju en enkel match för dem att ta sig ut, och det gjorde de. Min bror och jag fick ofta stjäla mat i affärerna . Oftast blev det korv, för vi kunde ju inte laga någon mat. Vi bodde i ett gammalt ruckel på Södermalm.

Ja! Här sprack bubblan som jag försökt hålla hemlig i flera år. Den dagen kom barnavårdsnämnden till min skolan. Jag fick veta att mina bröder redan var omhändertagna och förda till barnhemmet. Ditt skulle jag också. Min lärare bönade och bad om att få ta hand  om mig. Det fick hon inte och jag förstod inte varför. I dag vet jag ju att min styvfar ville ha bort mig från min mor och mina syskon. Han ville ha bort mig från Sundsvall. Och så blev det ju! Han trodde att jag skyddade min mor mot honom när det istället var mina syskon jag skyddade mot vår mor. Det fick han ju erfara till slut! Jag återvände aldrig till min barndoms och födelsestad. Jag kom bara längre och längre bort. Fy fan hur vuxna människor kan bära sig åt. Billiga människor! 

Här ska finnas foton 

"Det här är en bild från de kvarter vi bodde i , huset närmast till höger såg ut som vårt, likaså kvarteret ser likadant ut." På innergården finns ett uthus i två plan. Vi barn hade inrett vindsvåningen till vårt gömställe - vi hade mattor, fåtöljer och annat smått och gott där. På sommaren gick det bara att vara där, men på vintern gick det inte eftersom det var kallt och kylan blåste in mellan springorna. I vilket fall som helst var det här vårat ställe där vi gömde våra skatter - och våra skatter var ju oftast det ätbara vi kunde komma över, och det var ju stulna saker. Självklart hade vi inga pengar. hade vi pengar så hade vi stulit dem när vi kom åt.  Vad hade fyra småungar för val,  10 -9 - 3 - 2 år gamla .

Han var snäll han som hade den lilla handelsboden nere i hörnet, han kom väl på oss någon gång när vi snodde falukorv, han lät oss få korven. Min större bror passade medans jag stal. Och hemma väntade våra mindre hungriga bröder på mat.  Jag hoppas Gud har förlåtit oss för våra tilltag.

Vi var för det mesta ensamma vi fyra, det var svårt.  Men lika skönt, för när mamma var hemma så söps det för det mesta. Det svåraste var ju att få allt att fungera, vi skulle vara i skolan samtidigt som vi visste att våra småbröder var hemma ensamma. Självklart var man orolig. Vi sprang som dårar jag och min större bror mellan skolan och hem på rasterna. Tvätt möjligheter fanns inga. Varken att tvätta kläder eller sig själv. Som tur hade vi el till spisen så det gick att laga mat. Skitiga var vi nog, men inte hungriga.

Ja! många gånger, ofta ,ofta var vi ensamma vi fyra, dagar, veckor i sträck. I de papper jag nu fått ut från det sociala kan man tydligt se hur de uppfattat saker och ting. Inte speciellt imponerande läsning.  Så illa de tolkat oss barns agerande och uppträdande..och faktiskt då speciellt mitt. Klart man blir ledsen av att läsa sånt. Jag försökte få allt att gå ihop. Jag var bara 9 år. Ändå tog jag hand om mamma, gjorde det hon skulle gjort, tog hand om småsyskonen med allt vad det innebär. Samtidigt skulle jag göra annat som jag för min egen del måste göra "gå i skolan" och försöka så att ingen fick reda på hur det var hemma. Självklart blev skolan lidande. Man satt ju på nålar hela tiden och var rädd för vad de små gjorde hemma.

Tänk! Jag kommer ihåg det här precis som det skulle varit igår.

Det här var rätt så kul.  Mamma var tillsammans med en karl som hette Evert, en riktigt stor tjockis . Han ägde en varubil som han sålde korv, kött, lite godis, ifrån. När han och mamma filade på uppe så skred vi ungar till handling.  Vi plockade på oss prinskorv i massor.  Det var riktigt prima prinskorv på den tiden, kommer ihåg hur de hängde ihop från taket i bilen och ner. Mintkyssar i stora påsar fick hänga med dom också. En av mina småbröder tål inte höra talas om mintkyssar i dag.

Bild

Till vänster om det gula huset ligger ett uthus. Precis så såg vårat gömställe ut. Huset skulle kunna vara det hus vi bodde i. Om inte så såg det identiskt likadant ut, fast kanske lite mer förfallet. Södermalmsgatan  i Sundsvall. Längst ner i huset bodde en gammal, gammal farbror som spelade cittra. Han spelade så fint. Kära mor och barnatro. Man fick komma in ibland och lyssna. Jag stal en spettekaka en gång som stod utanför hans dörr. Den förvarade vi i vårt gömställe. Men det är något jag skäms för än i dag. 

Innan detta hände så hade det hänt åtskilligt i våra liv. Vår mor var ofta full, och då blev hon våldsam, det var jag som fick ta smällarna istället för mina bröder, jag ställde mig alltid för henne och dom.  Och small gjorde det..besinningslöst.

En natt fick jag lov att ge mig iväg ut i kylan..det var inte frågan att ta på sig något, hon hade nog hunnit slå ihjäl mig då. 

Naken sprang jag gatorna ner mot stan där jag hade en av få vänner. Där fick jag sova den natten. För vem ville och fick umgås med en sån som mig.   Det kom hem olika karlar till min mor, och inte brydde  de sig  om att vi barn fanns i närheten när de hade sex på fyllan.

Innan min mor och styvfar skilde sig var det slagsmål på nätterna, slagsmål i bilen, bråk hela tiden mellan min mor och styvfar.

Jag skulle kunna räkna upp snabbt de få stunderna av lycka.

Ja så kom vi då till barnhemmet. Min mor tittade in till mig 1 gång , med löften som hon aldrig infriade. Från barnhemmet och psyket i Sundsvall blev jag sen placerad tillsvidare "som det hette" hos mina farföräldrar i Edsäter utanför Hudiksvall. Min mor lovade att jag snart skulle få komma hem igen, jag kunde sitta en hel dag vid vägkanten och vänta på henne efter löften att hon skulle komma och hälsa på. Hon kom aldrig, jag kom aldrig hem något mera.

Om någon undrar  så kan jag berätta att det gjorde fruktansvärt ont att vänta, få sina löften brutna.  Självklart längtade jag efter min familj . Men inte var det någon som brydde sig om det.

Ja så kom jag då till mina farföräldrar. Det hade kanske kunnat blivit bra om inte om fanns.